För ett tag sedan efter ett svettigt träningspass pratade jag och en träningskund till mig om varför vi tränar.
Vi var överens om att det var för att ” Ha större marginaler inför livets psykiska och fysiska påfrestningar”. I vårt fall betydde det mer specifikt att minska stress i kroppen, vara smärtfri, bli stark och orka hänga med våra barn. Och att det är kul att träna när man väl är igång men känns som en hög mur att ta sig över efter ett längre tids uppehåll.
En kväll för många år sedan arbetade jag på ett träningscenter. Denna kvällen var jag i full färd med att torka och rengöra träningsredskap i gymmet och prata och ge råd och tips till våra tränande medlemmar.
Jag gick glatt fram till en man i ca 45-årsåldern som såg lite extra trött ut och lade en peppande och käck kommentar som jag tänkte skulle motivera honom. Han vände sig om, böjde sig ner (för jag var bra mycket kortare och mindre än honom) och stirrade rakt in i mina ögon medan svettdropparna rann nedför hans panna. Han sa argt:
-Jag hatar att träna.
Jag föreslog glatt och fortfarande lika käckt andra träningsformer vi hade att erbjuda.
-Jag har testat allt från simning, badminton och löpning och allt däremellan. Jag hatar all träning men styrketräning är det jag hatar minst.
Jag tränar regelbundet 3 dagar i veckan. Det är 3 timmar i veckan totalt. Resterande av alla veckans timmar mår jag toppen, hemma med familjen på jobbet osv, tack vare träningen. Jag är piggare, skadefri och gladare. Då gör det absolut ingenting och är lätt värt den korta stunden av plåga jag spenderar här. Tack för peppen, tyvärr biter den inte på mig, men oroa dig inte för mig jag har hittat mitt ”varför” och därför tänker jag aldrig sluta träna.
Det är nästan 20- år sedan vi hade vårt korta möte men jag minns det fortfarande. Det får mig att bli påmind om att man inte måste tycka att träningspasset är kul. Även om det självklart underlättar. Men man måste hitta sitt ”varför” för att orka motivera sig att fortsätta sin träning. Det är extra viktigt att hitta och påminna sig om sitt ”varför” när man har psykisk ohälsa och tröskeln att ta tag i sin träning är extra hög. Eller när du inte kan träna på den nivå där du var när du var frisk eller mådde bättre.
Själv kan jag känna att mitt ”varför” gärna glöms bort i skov, stress och soffliggarperioder. Då känns det bra att ha meningarna jag skrev i början av texten uppsatt på kylskåpsdörren.
Vad är ditt varför?