Herre min je säger jag bara. Förra inlägget var ett synnerligen lärande ögonblick för min del! Tyckte att den halvtaskiga teckning jag lade upp skulle vara lite rolig, för teckningen skulle störa en perfektionist på alla möjliga sätt. Och för att jag skulle tillåta mig själv att lägga upp en mörk och ganska dålig bild. Provocerande och lite kul tänkte jag. Hade dock inte räknat med hur mycket jag kan fokusera och störa mig på saker jag själv producerat. Att bilden är så mörk stör mig mer än vad jag vill erkänna. När jag sedan såg fel i texten fanns det risk för att jag skulle vrida mig ur kläderna i obekvämhet. Snacka om att slå fällben på mig själv! Roligt på riktigt.

“Vi kan i nuläget inte ge en definitiv tid. Du har tackat ja till vårdgaranti och är uppsatt på vår planeringslista. Du kommer få en tid för ett besök inom 3 månader.”

För kanske en månad sedan så fick jag brev från den närliggande psykiatrimottagningen. Efter alla vändor jag haft med psykvården och alla de vårdplaner jag avbrutit på grund av otålighet (bland annat), känns det nästan lite besviket att kuvertet inte var laddat med glitter som flög ur när jag öppnade. I mitt inre har beskedet om en besökstid inom tre månader, “grattis” tryckt med skrikiga färger. Det är långt ifrån första gången som ett sådant besked har trillat ner i min brevlåda. Kanske är maniskhet som talar, men denna gången kännas allt annorlunda. Det motstånd och den besvikenhet som tidigare präglat mina vårdförsök finns liksom inte kvar. Den uppstudsiga tonåring jag varit så länge, verkar äntligen ha mognat lite. För den trotsiga patient jag en gång var, som aldrig gjorde något på någon annans villkor, känns jag inte längre vid.

Det har inte skett några religiösa mirakel, men mirakel har skett. Andra människor jag mött på olika former av terapi har låtit mig ta rygg på dem. Nu är även jag en annan människa. Det har jag alla underbara människor som varit med de senaste åren att tacka för. Jag förstår nu att det inte fungerar med oförmåga till acceptans när en söker vård. Vården är inte perfekt, däremot hjälper den troligen mig bättre än vad jag har gjort. Efter att gång på gång ha misslyckats med mina försök till egenvård, är det dags för mig att ge någon annan chansen. Att lita på att någon annan vet bättre än jag.

Kontakten med vården har aldrig fungerat när jag agerat efter egensinne. Det är hög tid att saker får ske på någon annans villkor och jag behöver lära mig lita på andras omdöme!