Att diagnosticeras med bipolär sjukdom typ 1 kan ta lång tid. Särskilt när man, som jag, drabbas av gränspsykos först i 48-årsåldern. Sent insjuknande kan ha fördelar men leder å andra sidan ofta till tyngre sjukdomsepisoder. Under åren fram till diagnos har jag drabbats av mani/psykos flera gånger. När jag har tillfrisknat har jag gradvis utvecklat depressioner. Under den tidiga återhämtningsperioden kan det vara svårt att veta vad som är vad.

Trögtänktheten kanske beror på att hjärnan behöver läka? De kognitiva svårigheterna är kanske depression? Jag hittar inte fokus och famlar efter orden. Är orimligt trött och undrar om det aldrig ska bli bättre. Kanske det mesta är biverkningar av mediciner? Det blir komplicerat att kommunicera vad som händer.

Jag har ju dessutom redan ständiga flashbacks och akuta skamsköljningar kopplade till vad jag har sagt och gjort som psykotisk. Ovanpå läggs stressen att inte riktigt vara mig själv, fast på ett annat sätt än förut. Under uppvarvningarna har familj och vänner oundvikligen blivit indragna. Nära och kära har kanske inte kunnat varken påverka eller förstå ett kaotiskt skeende så mycket som de skulle vilja. De har stått ut med mig som helt förändrad och förvirrad, irrationell och otrevlig.
Tålamodet med andra avvikelser från en som har varit så påfrestade kan vara begränsat. Även om depressionstillståndets beteendeförändring är försumbar jämförelsevis. Som stabil efter psykos vill jag ta ansvar i efterhand. I början förklarade jag, och sa förlåt, även till en bredare krets. Jag har uppfattat det som om omgivningen har uppskattat det. Men efter den senaste episoden har jag inte orkat.

Stor okunskap om bipolär sjukdom

Att samtala om bipolär sjukdom har lärt mig hur stor okunskapen faktiskt är. Att inte förklara har gjort att jag nästan förstår ännu mer. Då får jag istället ta del mer av omgivningens förväntningar. Jag har därför önskat att det fanns fler, och andra, berättelser än pamfletterna från vården att dela vidare. Det mesta man hittar listar ungefär samma sammanfattning av symptom.

Även om bipolär sjukdom yttrar sig olika för olika personer så finns det gemensamma nämnare. Inte minst vad gäller omgivningens reaktioner. För vad är det många tror? Att det är ens rätta jag som kommer fram när man är psykotisk? Att alla återkommande psykoser är självförvållade av en självdestruktiv livsstil? Att psykos inte går att bota helt?

För varje ny episod blir risken större att bilden av en som komplett galen cementeras. När det kan vara precis tvärtom, att episoderna på sätt och vis leder mot målet som är stabilitet via rätt diagnos och därmed rätt behandling. Men hur förklarar jag det för en omgivning som har bevittnat fullständigt kaos i ganska långa perioder? Som ibland snarare inväntar nästa mani/psykos än att ha tillit till motsatsen. Man kunde förstås önska att det gick att ställa diagnos mycket snabbare än hur det blev för min del. Att det tog fyra år kritiseras ibland av personer i min omgivning.

Från insidan av vårdapparaten har jag en annan bild. Det betyder inte att jag är okritisk till psykiatrin, det händer att jag blir mycket besviken. Men jag kan inte se hur förloppet kunde ha behandlats bättre. Och när jag idag tar mediciner med, ibland tunga, biverkningar är det betryggande att de inte ordineras lättvindigt.

Att vittna om allvarlig psykisk ohälsa?

Min samtalsterapeut frågade en gång ”det kanske räcker att du vet?”
När skammen och skuldkänslorna väller in brukar jag försöka tänka så.
När jag ångestdrivet vill ställa bilden av mig och min bipolära sjukdom tillrätta bromsar jag för det mesta impulsen numera. Frågor kring när, var, hur något formuleras är kanske särskilt viktiga när det gäller vittnesmål om allvarlig psykisk ohälsa.

Men om det är någonstans en person med bipolär sjukdom ska ta till orda så är det nog just hos Balans. I mitt tidigare yrkesliv jobbade jag bland annat som universitetslärare, som kulturjournalist och med annat skrivande. Jag har varit verksam inom ämnen som idéhistoria, kultur, intersektionalitet och feminism. Jag har strävat efter inkludering fast jag agerade utifrån en privilegierad position. I mina inlägg här kommer jag att fortsätta resonera kring liknande frågor och teman. Nu utifrån mina kunskaper och erfarenheter (som avvikare) på grund av bipolär sjukdom typ 1.

Välkommen till min blogg.