I förra veckan delade jag med mig i ett näteverksforum om när jag 2005 klev innanför dörren till psykiatrins diagnosernas och medicinernas värld. Hur jag blev en välkänd svårt sjuk patient inom vuxenpsykiatrin som mer eller mindre ansågs aldrig skulle kunna bli frisk. Hur jag dömdes till ett liv som sjukpensionär och senare att jag skulle leva resten av mitt liv på psykiatriskt gruppboende. Hur medicinerna med biverkningar och diagnoser och ett liv som svårt psykisk sjuk blev min vardag under många år. Men hur bra det blev när jag mötte rätt personer när jag mötte de som såg mig personen bakom allt det där psykiatrin hade dömt mig till och hur jag tillslut kunde stänga dörren till den där världen jag klev in i den där vintern 2005.
Det jag inte hade räknat med efter det inlägget var hur mycket respons jag skulle få hur mycket meddelande som skulle strömma in.
Det blev lite som en våg av känslor jag hade svårt att ta till mig svårt att ta in att jag har en historia som berör men som också ger inspiration och hopp. Kanske börjar jag förstå att den resan jag gjort behöver delas med sig av inte bara till de som kämpar själv utan också till de som i sitt yrke eller på annat sätt möter personer med psykisk ohälsa. Visa att det går visa att ibland kanske det är bättre att skita I diagnoserna och se lyssna på personen möta den precis där den är.
Det där inlägget jag skrev som blev så stor respons på plockade jag bort för det blev så känslosamt då jag inte alls var beredd på den stora responsen kanske ångrar jag det lite kanske lägger jag upp det igen nu när jag vet hur just det forumet fungerar och när jag är bättre förberedd på vad som kan komma i spåren av ett sådant inlägg.
Men kanske är det inte vanligt att gå från att vara utdömd och hitta en väg ett liv utanför det igen.
