Då var det dags för första blogginlägget för våren efter ett välbehövligt uppehåll.
Våga tro på sig själv våga dela med sig offentligt av sig själv för att på så sätt kanske kunna ge andra inspiration och hopp om att det går att ta nya vägar stänga dörrar för att öppna nya.
Ja allt det där kan vara läskigt lite pirrigt men framförallt så växer och stärks jag som person när jag vågar dela med mig av min resa, och kan jag hjälpa någon annan med min historia genom att vara öppen med hur illa det var så gör jag gärna det.
Strax efter nyår i år så var jag med i en stor intervju i Borås tidning där jag delade med mig av hur jag hittade nya vägar till ett välmående liv långt bort från det livet jag var dömd att leva.
Med mig på den intervjun hade jag också en av de personerna som hjälpt mig på den här resan den personen som var den som blev min förebild mentor och kloka vän. Jag hade aldrig klarat det här jobbet den här resan på egen hand att ha någon vid sidan en som fanns där bara ett sms bort tjugofyra sju var guld värt inte för att jag alltid behövde svar men för att när jag verkligen behövde så fanns råden och stödet där.
Jag gjorde jobbet själv det fanns och finns ingen som kan eller ska göra jobbet utan det var jag tvungen att göra själv men jag hade någon som var med hela tiden tills jag var redo att stå på egna ben.
Och nu har jag stått stadigt på egna ben verkligen insett hur viktigt det där jobbet jag gjorde med mig själv var det som jag väljer att dela med mig av till andra som jag använder mig av i mitt arbete men framförallt som jag fortfarande använder mig av i min fortsatta resa framåt.