”Till er som kämpar er tillbaka”

Hade jag tur under mina år som psykisk sjuk att jag till stor del var förskonad mot fördomar attityder vad gäller psykisk sjukdom psykisk ohälsa eller var jag helt enkelt korkad nog att inte se det.

Visst upplevde jag fördomar attityder och okunskap under mina år som sjuk visst fick jag höra saker som ryck upp dig bit ihop eller du överdriver bara vilket självklart gjorde ont och satte sina spår.

Men när det väl var dags att ta klivet från svårt psykisk sjuk tillbaka till det där livet jag aldrig släppte taget om och drömmarna om att komma tillbaka till arbetslivet började förvandlas till verklighet. Det var då när jag klev in i arbetslivet igen som jag mötte dem på riktigt fördomar och nedvärderande attityder. Döm om min förvåning när jag mötte det av dem som ska vara de som hjälper oss tillbaka de som jobbar på arbetsmarknadsenheter som beviljar lönebidragsanställningar alltså hos de som ska vara ett stöd tillbaka till arbetslivet igen.

Jag hade tur att jag under mina sjuka år när jag var tvungen att säga upp min fasta anställning som undersköterska och tvingades leva ett liv som sjukpensionär att jag omgående fick en praktikplats/sysselsättning att gå till.  Vilket gjorde att jag hade något att gå till fick vara med i ett sammanhang känna mig behövd vilket gjorde att jag heller aldrig helt släppte taget om arbetslivet detta kommer jag alltid vara tacksam mot de som hjälpte till så jag fick denna chans.

Under de åren hade jag fantastiskt stöd från min arbetskonsulent med kollegor samt från psykiatrin som fanns där peppade att gå dit de stunder jag bara ville vara hemma. Jag kände mig alltid välkommen och som en i gänget på den arbetsplats där jag hade min praktik. Visst fanns de stunder då jag kände mig utnyttjad som oavlönad arbetskraft visst fanns de stunder när jag kände att jag borde få lön för det jag arbete jag utförde under de åren. Men samtidigt så här i efterhand så var det en del av min resa tillbaka att hålla fats vi drömmen om ett ”vanligt” arbete igen.

Jag kunde få en helt annan tid för återhämtning vila utan att känna kravet att prestera mer än vad jag då orkade. Jag kunde ta ledigt för att åka i väg för att återhämta mig än idag bär jag med mig orden min arbetskonsulent sa när det hade ifrågasattes på min praktikplats varför jag fick ledigt så ofta. Han visste att fick jag ledigt så var jag en välmående person när jag väl var på plats och hade fått min tid för återhämtning vilket gjorde att jag presterade bättre under min arbetstid jag hade.

Efter att ha haft sysselsättning/praktikplats på olika arbetsplatser där jag fått jobba upp mig utmana mig och jag vid sidan av hade arbetat med mig själv på andra plan så kom då chansen att ta ett steg in till arbetslivet igen. Jag fick chansen att söka en tjänst i ett projekt där man bland annat ville ha personer med egen erfarenhet av psykisk ohälsa med i projektgruppen.

Jag fick en lönebidragsanställning på 50% och där började min resa i arbetslivet igen. Men helt enkelt var det inte att ta klivet tillbaka jag möttes av fördomar attityder av de som sitter just och beviljar dessa anställningsformer vilket kändes väldigt märkligt. Att få höra att personer med psykisk ohälsa bara kan arbeta ett tag för sedan blir de oftast sjuka igen var saker jag kunde höra eller att man behandlade en som en mindre vetande ett litet barn som inte skulle förstå eller komma ihåg saker och ting. Men jag möttes även av så positiva attityder välkomnande och bra stöd som fick mig att växa bli trygg i den tjänst jag hade.

Men med tanke på att jag inte upplevt så mycket av fördomar attityder genom åren så var det såklart tufft att möta okunskap och attityder och det förvånade mig en del över hur synen är på oss som har eller haft en psykisk ohälsa ute i arbetslivet.

Jag fick under de år jag arbetade i projekt chansen att sitta med i en referensgrupp hos Skr Sveriges kommuner och regioner. I referensgruppen partade vi mycket om hur det går att komma tillbaka till arbetslivet men mycket om vad som behövs för stöd både för arbetsgivare och för de som står utanför och ska tillbaka.  Men ibland tänker jag måste det vara så komplicerat räcker det inte med att se möjligheterna i stället för problemen hur svårt kan det vara?  Kan inte de som livet har rullat på för som aldrig haft några bekymmer vilka de nu är? och vi som har kämpat oss tillbaka att vi arbetar sida vid sida tar vara på våra olikheter likheter våra styrkor svagheter vår kunskap och kompetens. Ha en förståelse för våra att en del behöver tydlighet rutiner och struktur eller vad de nu må vara.

Idag efter att ha fått jobba i två olika projekt så har jag äntligen en anställning som jag sökte på samma premisser som alla andra sökanden och fick har inga lönebidrag eller stöd från någon arbetsmarknadsenhet utan jag är anställd som alla andra. Sedan i januari som aktiveringspedagog i en helt ny verksamhet som jag får vara med att starta upp där jag tillsammans med min kollega arbetar med att erbjuda aktiviteter för personer med psykisk ohälsa.

Jag har mitt arbete i den förvaltning som jag en gång tillhörde som brukare som det så fult heter ja jag förstår inte vart namnet brukare kommer ifrån och ogillar det skarpt. Jag har alltså gått från att ha insatser som boendestöd bo på psykiatriboende ha stöd i sysselsättning till att nu vara kollega med mina gamla handläggare arbetskonsluenter och de jag mötte i boendestöd eller på boendena jag bodde på. Jag har även nära samarbete med psykiatrin och möter även där personal i min yrkesroll som jag tidigare mötte som patient. I början var den övergången inte helt lätt det är svårt att gå från att ena dagen vara den som har haft behov av stöd och hjälp till att helt plötsligt vara kollega och jag tror att det säkert var ömsesidigt på hur man skulle vara förhålla sig.

Men idag kan jag säga att jag är stolt över att få vara en del av en arbetsplats som arbetar med de som är där jag en gång var jag får vara med att göra skillnad, förbättra och påverka så att våra deltagare brukare får det bästa stöd och hjälp de behöver. Jag har dessutom fått chansen att föreläsa för både allmänhet i olika sammanhang i mitt arbete och för personalgrupper om bemötande utifrån mina egna erfarenheter vilket jag är så glad tacksam för att man vill ta del av min kunskap och mina erfarenheter.

Till er som kämpar er tillbaka ni som drömmer om ett arbete igen fortsätt drömma kämpa för att nå er mål det går. Tro på er själva.

Till er arbetsgivare eller ni som arbetar med att hjälpa denna målgrupp tillbaka våga anställa våga se bakom ohälsan funktionsnedsättningarna se möjligheterna i stället för hindren. Var lyhörd våga anpassa utifrån behovet personen har eller gör som jag skit i diagnosen funktionsnedsättning se personen för vad den är just en människa med styrkor svagheter precis som alla andra. Men framför allt visa att ni tror på dem lyft dem stötta dem fråga er själva hur ni skulle vilja bli bemötta behandlade om ni skulle hamna i den situationen för alla kan hamna där. Jag gjorde det vilket jag aldrig trodde men jag tog mig tillbaka och kan idag hantera fördomar attityder på ett annat sätt än för bara några år sedan när jag nappade på den där projektanställningen.

Fördomar attityder okunskap kommer alltid finnas tills den dagen det upphör och för att de ska upphöra har vi alla ett ansvar att våga prata om psykisk ohälsa på arbetsplatser i familjer bland vänner eller vart man nu är helt enkelt i samhället där just människor finns.

Ta hand om er se möjligheterna i stället för problemen//

Carolina