Det sägs att tiden läker alla sår. I juni är det tjugo fem år sedan min mamma gick bort, såren har läkt men saknaden finns kvar. Saknaden kommer alltid finnas men den gör inte ont längre den skrämmer mig inte för jag trycker inte undan den längre. Jag stänger inte av den som jag gjorde i så många år.
Det var först för bara några år sedan när jag började jobbet med mig själv som jag vågade släpa fram den efter så många år stängde av. Den sorg jag stängde av är en del av det som ledde till diagnoser mediciner och där jag i över tio års tid undrade vad det var som hände.
Idag är saknaden efter min mamma något fint en del av mig hon finns alltid med mig men såren har läkt de som gjorde så ont som gjorde att jag stängde av och inte vågade känna känslor.
Vad ni än gör stäng inte av era känslor oavsett orsak våga känna våga stanna upp och vara i det. Det är inte farligt det kan göra ont men det är okej det är bara mänskligt och det går över det blir bättre och oftast är det när du inte tror det som det vänder det gjorde det för mig. Och efter det kommer du ha sina stunder med tvivel det har jag fortfarande då och då men jag är bara människa och inte stålmannen.