När jag står under stjärnhimlen en mörkögd novemberkväll är det omöjligt att förstå att våren ska komma med det livgivande ljuset.
När barnet som låg i min mage var på väg ut kändes det omöjligt att tro att det någonsin skulle hitta ut ur min kropp, så ont som det gjorde och så trött som jag var. Men ut kom barnet.
När utmattningen slog ut min kropp och min hjärna och hjärtat rök av överhettning var tanken på att överhuvudtaget kunna kalla mig frisk igen miltals borta. Men jag kom ändå tillbaka, min starka tro på min förmåga räddade mig.
När vi nu är inlåsta i den värsta kris vi har upplevt i Sverige är det så lätt att tappa hoppet. Vi är ledsna och oroliga och saknar och längtar. Vi kunde ju aldrig ana att det skulle bli såhär. Att sånt som vi tog för givet för trekvarts år sedan, som att gå till gymmet, till restaurangen och till köpcentrumet skulle bli bannlyst. Vi saknar och vi längtar, till umgänget, närheten, kramarna!
Men under har skett förr. Förändring kommer. Ljuset återvänder. Efter vinter kommer vår. Efter natt kommer alltid en gryning.
Det känns svårt nu, men vi ger oss inte. Vi håller i och vi håller ut!
Det är det minsta vi kan göra i sympati med vårdens hjältar!