1574 personer. Så många människor tog sina liv förra året i Sverige. Det är kvinnor och män, tonåringar och barn som inte orkade längre. Det är 30 personer fler än året innan. Men det finns också dem som överlevt, som var på väg att avsluta sina liv, men som i dag vill berätta sina historier. I dag är det den internationella suicidpreventionsdagen. Riksförbundet Balans har därför valt att uppmärksamma fyra av våra medlemmar som tidigare har övervägt att ta sina liv, men som fick hjälp, och som i dag lever och mår bra.
Helene Jakobsson, balansmedlem från Jämtland
Hur tänkte du innan du försökte ta ditt liv?
För 11 år sedan fick jag en rejäl psykos och fick diagnosen PTSD, posttraumatisk stressyndrom. Jag har alltid sedan barnsben inte mått bra, jag blev utsatt för sexuella övergrepp som barn. När jag skulle fylla 40 år så hände väldigt många tragiska händelser i mitt liv och jag valde att ta avstånd från min mamma och mina systrar. Jag grävde mig ner djupare och djupare och till slut tyckte jag inte att jag hade något värde, inte ens för min egen familj. Så jag tänkte att alla skulle få det så mycket bättre om jag bara försvann. Jag kände ingen livsglädje, man ska ju ändå dö någon gång så varför vänta, tänkte jag.
Vad hände som gjorde att du lever i dag?
Tack vare min familj och de vänner jag har tog jag mig upp från denna djupa depression. Jag har också haft turen att få gå i samtalsterapi i tio år med samma psykolog.
Min familj och vänner konfronterade mig när jag mådde dåligt och de visade hur mycket jag behövs och är värd. Och även om jag fått minnesstörningar på grund av ECT behandlingar jag fick så är det också tack vare dem som jag lever i dag. Än i dag tvivlar jag på mig själv men oftast den försvinner de känslorna och tankarna lika fort igen.
Vad gör du för att förhindra att människor tar sitt liv?
Jag pratar med de personer som mår dåligt och hjälper dem så mycket jag kan. Jag hjälper dem också att söka hjälp. Jag berättar att jag varit i samma situation, att det är en kamp att leva och överleva men det går på något vis, man tar sig igenom det. Jag försöker också att berättar om positiva saker.
Magnus Werner, balansmedlem Sörmland
Hur tänkte du innan du försökte ta ditt liv?
Som ung gjorde jag några suicidförsök som var mer ett rop på hjälp, men det kulminerade så småningom i ett seriöst självmordsförsök som upptäcktes av min mor, hon anande ugglor i mossen. Hon hittade mig medvetslös och efter vård på intensivvårdsavdelning så överlevde jag.
Det är vanligt att vara ambivalent, att vilja leva men inte se någon annan utväg, för det handlar ju inte om ett rationellt val utan snarare det enda valet som återstår för en plågad själ. Den enda lösningen. Jag såg ingen annan utväg. Fastställande av min diagnos, bipolär sjukdom, dröjde 20 år. Jag orkade helt enkelt inte längre med alla svängningar och misslyckanden, i arbetslivet men även privat. Jag vill verkligen dö, uppgiven och livstrött. Jag satt fast i en tunnel utan ljus. Det var alltså inget överilat, inget spontanförsök, utan ett planerat suicidförsök som misslyckades med en hårsmån. Det var bara ett stort svart hål, ett mörker utan lösningar.
Vad hände som gjorde att du lever i dag?
De följande åren efter suicidförsöket reste jag, jobbade utomlands och upplevde världen. Allt för att inte ramla in i vardagen och det tröstlösa livet. Det var spännande men bara en flykt. När jag några år senare återvände till Sverige träffade jag genast en kvinna som jag gifte mig med och fick barn med. Det gick fort. När jag blev far så hände det något i mitt inre. Plötsligt var suicid inte längre ett alternativ. Jag hade ju mina barn och jag kunde inte utsätta dem för ett suicid. Döden finns ändå med mig hela tiden. Jag har återkommande suicidtankar. Men jag har försonats med döden, efter många år. Märkligt nog kan man leva ett bra liv trots närheten till döden. Det handlar om acceptans och göra det bästa möjliga med de kort som man fått här i livet. Jag kan trots allt tycka att jag har haft ett bra liv. Det går att leva med smärta.
Vad gör du för att förhindra att människor tar sitt liv?
Idag arbetar jag aktivt både i mitt privatliv och inom Balans Sörmland med psykisk ohälsa. Jag har gått ut offentligt med min diagnos. Genom denna offentlighet är det allt fler som känner igen mig och som börjar prata psykisk ohälsa med mig, både privat och via kontakter inom Balans Sörmland. Jag håller på att dra igång samtalsgrupper för män eftersom män är så kraftigt överrepresenterade i suicidstatistiken. Varenda människa som jag träffar, som mår dåligt, frågar jag ifall de har suicidtankar. Jag sprider information om hur man ska närma sig människor med psykisk ohälsa och hur de ska närma sig den svåra fråga som suicid är. Jag försöker alltså både ordna aktiviteter inom ramen för Balans Sörmland verksamhet, men även egna studiecirklar på Studieförbundet Vuxenskolan, för att sprida kunskap och förståelse för psykisk ohälsa och dess ultimata konsekvens, döden.
Simone Gynnemo, Riksförbundet Balans, ordförande.
Hur tänkte du innan du försökte ta ditt liv?
Livet var meningslöst, det fanns inget hopp för mig. Ingen älskade mig. Jag ville inte leva. Kanske sova.
Vad hände som gjorde att du lever i dag?
Någon hjälpte mig till akuten. När jag vaknade fanns en psykiater och en terapeut där för att erbjuda mig hjälp.
Senare i livet har jag accepterat min sjukdom och att det ibland är svårt att leva.
Det är jag som måste ta hand om mig och det är jag som gör att det blir bra i mitt liv.
Att det finns andra människor i mitt liv känns som en stor gåva och jag är tacksam.
Vad gör du för att förhindra att människor tar sitt liv?
Jag jobbar i Balans för att hjälpa människor att förstå vad de kan göra för att må bättre.
Jag föreläser till exempel. Ett av de viktigaste är att inge hopp.Om jag träffar någon som berättar om suicidala tankar brukar jag säga:
”Du är värdefull och viktig för mig. Jag kan förstå att det kan kännas tungt och finns det något jag kan göra för dig?”
Johanna Höst, balansmedlem Jämtland och anställd som kommunikatör i Riksförbundet Balans
Hur tänkte du innan du försökte ta ditt liv?
Jag var 27 år och hade under hela mitt liv mått dåligt i perioder. Vid det här tillfället hade jag försökt att häva min depression själv men sjönk bara ännu längre ner. Jag mådde så dåligt och trodde att mitt liv skulle vara på det där sättet och så jag fick nog. Jag orkade inte med mitt liv längre, jag såg ingen glädje, ingen återvändo till det som var bra. Jag ville bara få slippa allt och jag ville att mina nära och kära inte skulle behöva stå ut med mig längre. Jag trodde att de skulle få det så mycket bättre utan mig.
Vad hände som gjorde att du lever i dag?
Jag fick hjälp och jag fick en diagnos. Jag sökte och fick till slut hjälp innan jag genomförde mina planer på att ta mitt liv. Då träffade jag en sjuksköterska som lyssnade på mig, som tog mig på allvar och som såg till att jag fick hjälp. Tack vare henne blev jag inlagd på en depressionsavdelning och fick också min diagnos, bipolär sjukdom, och medicin.
Vad gör du för att förhindra att människor tar sitt liv?
Jag pratar och föreläser om min resa. Jag försöker inge hopp i människor som mår dåligt men också anhöriga till människor som mår dåligt. Det finns hjälp att få. Våga fråga, våga berätta och våga ta emot det du får berättat för dig och våga agera. Det är ingen skam att må så dåligt att man vill ta sitt liv men det är en skam om man inte gör något för att förhindra att människor tar sina liv.