Ett steg fram. Två åt sidan och sen ett bakåt. Stigen framåt är inte alltid så rak. Jag upplever ändringar i måendet dagligen nu. Emellanåt med timmars skillnad. Jag har haft ett par dagar med flow och skön energi och fått saker gjorda och även haft kul. Sen kommer utan förvarning eller något man kan sätta fingret på, ett nytt stopp och mörker.
Alla vardagliga sysslor och de roliga sakerna i ens liv bara rinner av och blir meningslösa. Fan också. Det känns som man bara har en minimal kapacitet av ork och lust. Det bara tar slut. Det som är en tröst är att det verkar kunna komma tillbaka lika hastigt och lustigt som det tog slut.
Den gamla oron att det än en gång slutar komma tillbaka börjar vakna till liv igen. Dagarna av tung meningslöshet som blir till veckor.
Nej, jag vill inte tillbaka dit igen. Ångesten smyger fram sina klor och försöker ta strypgrepp. Nej! Jag kämpar emot! Jag tar min ångestdämpande medicin och hoppas hitta något att distrahera mig med i ett par timmar. Något som jag i alla fall kan låtsas inte känns totalt meningslöst. Hålla fasaden uppe. Hålla en fasad uppe för sig själv…
Ska det vara så här? Tydligen. Det är som det är. Ingen ide att bli frustrerad och flytta fokus till något i framtiden som man inte vet något om eller längta tillbaka till det långvariga bra måendet efter förra årets lyckade elbehandlingar. Fokus här och nu. Gör det bästa av det. Skriv om det. Ni ser, det finns hopp. En liten gnista. Det går över snart. Solen går upp imorgon med. Jag också.
👍 Vill jag prata med någon? Nej. Göra något kul? Nej. Ge upp? Nej! 😊