Som jag skrev min presentation så har jag själv fått fixat min egen rehabilitering och prövat mig fram och till slut lyckats fixa en fungerande rehabilitering för min utmattning, hjärntrötthet och även den smärtproblematik jag fortfarande lider av sedan slaget i nacken för snart två år sedan.

En av mina rehab-aktiviteter jag har lyckats att fixa åt mig är Qigong i varm bassäng via den kommunala rehabenheten och leds av en fantastiska kvinna.
Hon håller ett 30 min pass med mjuka följsamma rörelser till skön musik,”Inner Harmony” av Göran Melander m fl, där hon med mjuk röst guidar mig och de övriga deltagarna genom rörelse efter rörelse tills vi avslutar med att få flyta, med olika hjälpmedel, en stund i bassängen innan passet avslutas med en varm dusch i omklädningsrummet.
Jag är nu inne på min fjärde omgång pass av Qigong i varm bassäng då jag har bett om att få fortsätta fastän det nog är tänkt att man går en period för att sen själv applicera detta som rutin i sin vardag. Det där med att klara av att utföra aktiviteter själv är tyvärr inte aktuellt just nu men mer om det i ett annat inlägg.
Att jag får fortsätta Qigongen är jag så tacksam över då det ger mig så mycket, fast jag ska erkänna att det tog några gånger i början innan jag kunde ta den till mig. Första gångerna tänkte jag att det aldrig skulle fungera då rörelserna skulle göras så långsamt och metodiskt och andningen skulle vara långsam och följa rörelserna. Min kropp ville göra allt precis tvärtom – fort och korrekt, dvs så ställde sig kroppen in på att nu måste vi ”kunna” Qigong på en gång för det här långsamma tempot har vi verkligen inte tid med!
I mitt fall av att både lida av smärta, UMS och hjärntrötthet spelar min hjärna mig spratt om jag får uttrycka mig så. Min hjärna är i ”fly och fäkta”- läge nästan konstant samtidigt som den skickar mig signaler om att det är ”lugnet före stormen”.
Ja, jag vet, det finns ingen rim och reson i denna kombination men det är så jag har det i min kropp just nu. Utöver dessa motsättande känslor så är jag extremt stimuli-känslig och reagerar på både ljud, ljus och rörelser och det har jag hjärntröttheten att tacka för.
Att då försöka fokusera och göra rörelser långsamma och låta andningen följa med ställer till med mycket motsättningar inom mig då jag intellektuellt vet att det inte finns någon fara men min hjärna larmar hela tiden motsatsen: ”Stick härifrån, nu!” och det är en väldigt obehaglig känsla.
Skulle jag inte ha den kunskapen om UMS/hjärntrötthet så skulle jag tro att jag är galen och hör hemma på på den låsta avdelningen i ”Gökboet”, ja ni vet den gamla klassikern med Jack Nicholson.
Skämt och sido ,att lida av UMS och hjärntrötthet är väldigt komplext då det inte syns, men det känns! Jag brukar skämta om att min omgivning ska vara glada att det inte syns för annars skulle de bli skräckslagna av min uppsyn, då jag lätt skulle platsa i någon ruskig skräckfilm.
Nåväl, tillbaka till mina första tappra försök till att utföra Qigongen fast kroppen varnade, larmade och protesterade.
Jag gav inte upp utan återkom vecka för vecka trots att jag tvivlade på att det skulle fungera. Sen kommer den dagen då jag mitt under ett pass får en stark känsla av totalt lugn och det känns som om jag hamnar djupt inne i mig själv.
Inget larmande, ingen fara och ingen känsla av att vara på flykt!
En känsla som var så befriande skön då det var så länge sedan jag hade känt så. En känsla av att vara tillbaka i min egen kropp så som den kändes innan slaget.
Det var som en pusselbit hamnade rätt och allt blev stilla, mjukt och följsamt!
Känslosamt berättade jag detta för min Qigonginstruktör när passet var över och hon ler och säger:
– Ja, visst är det häftigt och grattis Maja! Va härligt!
Äntligen hade jag lyckats att få min kropp att ta emot och svara på Qigongen och dess lugnande kraft. Jag hade lyckats få mitt sinne och kropp att kommunicera, om än för en kort stund, för att få ett välbehagligt och efterlängtat lugn.
Nu räcker det med att jag kliver ner i det varma vattnet i rehab-bassängen för att jag ska känna detta underbara lugn och ganska snabbt hamnar jag djupt inne i mig själv ,som i min egen ”bubbla”, och jag njuter av varje rörelse, varje andetag och av den underbara musiken.
Det är som att min kropp förstår att här finns ingen fara.
Qigongen är en av mina fristäder i kaoset – ett kaos som är värkande, rörigt, trögt, dränerande och samtidigt komplext och diffust!
Jag har tre kaptener – Kapten Smärta, Kapten UMS och Kapten Hjärntrötthet, som alla konkurrerar om att styra min kropp och det gör dem utan sjövett, sjökort eller skepparexamen.
I framtiden hoppas jag få ta över rodret och då får mina diagnoser snällt backa undan ett antal steg från kaptensbryggan!
Tack för att du följer mig och du…”simma lugnt” 😉
Maja