”Den allmänna uppmaningen till stockholmarna är att den psykiatriska vården står redo, redan nu.” Susanne Nordling, ansvarig för psykisk hälsa i Region Stockholm, säger i DN det jag behöver höra. Spekulationerna kring varför allt färre söker till psykiatriska akutmottagningar har i flera veckor stått i skarp kontrast till det jag ser i min omgivning. ”Kanske krisen gör att psykiskt sjuka kommer på andra tankar?” undrar någon inom psykiatrin på Twitter. Alltmedan min vän ringde efter ambulans när en ung kvinna drabbades av stark panikångest. Verksamhetschefen vid psykiatri affektiva på Sahlgrenska ser rädslan för corona som ett troligt skäl till att många undviker att söka hjälp. Men hävdar även han att ”coronapandemin gör att man kan tänka på annat än den egna psykiska ohälsan”. Alltmedan en av mina vänner med bipolär sjukdom vittnar om hur mycket sämre hen mår. Med en stressutlöst psykisk sjukdom kanske motsatsen hade varit märkligare.
Efter ett antal år som patient i psykiatrin har jag alltmer kommit till insikt om hur stress påverkar mitt mående, både kortsiktigt och långsiktigt. Att analysera skov i efterhand har gjort att jag är allt bättre på att identifiera även lågintensiv stress medan den pågår. I coronakrisen blir denna förmåga också en förbannelse. Oron är svår att värja sig ifrån och jag befarar försämring på sikt. Eventuella uppvarvningar av all stress just nu kan få allvarliga konsekvenser på sikt. Redan på kortare sikt har ju så mycket förändrats, inte minst inom psykiatrin. Terapi- och stödsamtal sker över telefon hos min öppenvård, och säkert många andra. Men det är inte bara samtalsmetoderna som är annorlunda. När mina strategier kallas adekvata av en vårdgivare på Affektiva brukar det kännas väldigt bra. Numera vill känslan av tillfredsställelse inte infinna sig. För valideringen betyder ju också att jag gör rätt som lever på ett sätt som jag inte vill. Och kanske inte mår bra av i längden.
Samtidigt som öppenvården förändras känns psykiatriska akutmottagningar inte som trygga platser på grund av smittrisk. Jag tror inte att jag är ensam om att ha undvikit att åka in i det längsta även innan corona. Inte ens med stark ångest och kanske panikattacker brukar jag söka akut. Att ha bipolär sjukdom är härdande, det har många vittnat om. Och nu, med smittorisk, är steget ännu större att ta. Det innebär att jag har förlorat ännu en strategi. Inte en jag använder mig av i praktiken, men en som ger en del stöd psykiskt i kampen mot ångest och depression. Omedelbar hjälp finns att få, om det blir för överjävligt. Men det var innan corona. Nu har de tankarna inte var betryggande på samma sätt. Och var tar jag vägen om jag smittas av corona och får en ångest som är outhärdlig? Ja, då finns bara fler telefonsamtal, som det ser ut idag.
Oron över att allt inte är som vanligt i den psykiatriska vården kan kanske vara stor hos fler. Då är Susanne Nordlings beskrivning av läget ett väldigt viktigt budskap: ”alla våra verksamheter är igång, det är viktigt att människor vet att det går jättebra att söka vård”. Hjälp finns fortfarande att få, även i coronans tid.