Jag har märkt att olika händelser, i vardagen påverkar mitt mående åt olika riktningar uppåt eller nedåt, likt en spiral där en positiv händelse eller sysselsättning oftast leder till en annan och motsatt…

Vad jag väljer att sysselsätta mig med påverkar också min stressnivå och mitt humör i olika riktning och grad.

Saker jag tycker är roligt och känner mig ganska självsäker på lyfter mitt humör mest. Saker jag inte tycker är lika roligt och som jag är sämre på sänker mig oftast mer.

Jag har alltid varit ganska ambitiös med saker jag tar mig för. Jag vill lyckas och har höga mål under tonåren satsade jag lite för mycket med mitt psykiska mående som insats.

   Rutiner, motion och regelbundna måltider är och har alltid varit en viktig och bra grund och förutsättning för mitt mer stabila mående.

Ovanpå detta spelar oftast vardagens händelser in och påverkar min sinnesstämning, åt olika riktningar, uppåt eller nedåt.

Dock har det med åren faktiskt blivit mer stabilt. Det var väldigt ”svajigt” under tonåren, tom mer än hos de flesta andra tonåringar.

Under tonåren hade jag heller ingen kunskap eller verktyg som jag fått med åren genom terapi med psykolog, min tid på behandlingshemmet Pejas hus, i Falköping och egna metoder för att stressa väl högt, och var samtidigt oerfaren.

Jag tänker på steget jag tog när jag flyttade till Östersund. Det var kanske modigt och starkt att flytta själv till Östersund för att studera vid 19 års ålder, men det var ett för högt spel i kombination med min skörhet och jag ”kraschade” efter ett halvår blev tvungen att flytta tillbaka.

Detta tog jag enormt hårt och såg som ett stort misslyckande, detta i kontrast mot hur det gått under gymnasietiden där jag trivdes, hade många vänner och fina betyg.

Jag har sedan mobbingen och min tid på BUP haft en stor självosäkerhet, varit i stort behov av bekräftelse från mina föräldrar, dock har det inte hjälpt mot det sköra och osäkra i mig.

Det har aldrig hjälpt, jag bli emellanåt som en osäker liten flicka i sociala miljöer. Får tunnelseende ibland då stressen är för hög, jag har även social fobi som diagnos.

Man ska ju inte tala gott om Corona det är en förfärlig pandemi. Det enda om möjligt positiva i detta har varit just att tempot har dragits ner i samhället, vilket jag trots allt kan se som lite bra, mot min stresskänslighet och sociala fobi. Annars tycker jag som övriga i samhället, att Corona mest är och har varit, ett elände.

Det destruktiva har varit och är fortfarande min impulsivitet, där jag tagit för stora risker. Detta har ändå också blivit bättre då jag har hittat vad som triggar, ofta känslan av att andra kritiserar mig i kombination med min osäkra sida, vilket gör mig sårbar och det drabbar mest mig själv mest direkt eller indirekt.

I tonåren var det självskada, idag är det i värsta fall att jag klipper av håret lite desperat, ekonomiskt då jag gör inköp under natten för att ångra nästa morgon, då får jag ringa runt och avbeställa. Jag har inga betalningsanmärkningar och är heller inte hos kronofogden vilket är viktigt för mig, min självkänsla och mitt liv.

Men det har varit många nätter av oro och ångest, och morgnar då jag varit mycket stressad och har fått ringa runt och ordna det som jag har ställt till med under mina impulsiva köp. Så det impulsiva har ibland ställt till det för mig mycket, tyvärr.

Jag har med åren fått mer rutiner för stressreducering,

Dessa har jag fått genom terapi med olika psykologer, och min tid på behandlingshemmet Pejas-hus i Falköping, en del har hjälpt mig att minska min stressnivå mer än andra.

Jag brukar lyssna på musik, ta en dusch eller ett varmt bad, sminka mig (utan stress i omgivningen), motionera lugnt genom en promenad vid den fina och rogivande kanalen här i Töreboda med mera.

/Malin