Efter gymnasiet så saknade jag helt självkännedom. Liksom de flesta i den åldern tog jag mina första trevande steg ut i vuxenvärlden. Vuxen på papper, absolut inte i sinne. Inte heller hade jag fått någon förberedelse inför allt som den “riktiga” världen innebar. Tjurskallighet och inåtvändhet var de motton jag fick med mig från barndomshemmet. Min far lärde mig att alla andra hade fel och att det var rätt att manipulera sig till det man ville ha. Så när jag skulle skriva mitt första personliga brev så hade jag verkligen ingen aning om vad jag höll på med. Jag sökte igenom internet och fick för mig att perfektionism var en negativ egenskap som såg snygg ut på papper, utan egentlig förståelse för ordets innebörd. Jag fick jobbet och livet gick vidare. Trodde jag…..

Det är ungefär 13 år sedan det där första personliga brevet skrevs. Jag har ofta använt ordet för att beskriva andra med en nedlåtande ton. Fortfarande helt omedveten om innebörden. Äntligen börjar jag se vad perfektionism är och vilket handikapp det är. Och ja, jag är en perfektionist ut i fingerspetsarna. Med det menar jag inte att det ständigt är det kliniskt rent runt mig och att jag gör allt perfekt. Tvärtom blir små och enkla saker till en enorm uppgift, vilket leder till att saker läggs på hög. Läste någonstans att perfektionistens motto är: “Om du inte kan göra något perfekt på en gång, varför då göra något alls?”. Är duktig på att skjuta upp för behovet att göra allt bättre än bäst går väldigt dåligt ihop med min låga självkänsla. Så ni kan ju tänka er att det är ett är ett ganska halvtaskigt åtagande för mig att skriva här, ack så behövligt och terapeutiskt. Läser igenom flera gånger och ser över vad det egentligen är som hamnat på papperet. I slutändan så förtränger jag det som skickats in, för en fortsatt granskning letar sig in i mitt sinne och sedan startar jag en tankeloop av ältande. Jag gör detta med många saker och även personer. Vid en konflikt eller när jag varit osäker så kan en person bygga bo i mitt sinne många timmar, ibland flera dagar.

Allt detta blir långsamt bättre i takt med att jag berättar om det. Personer och problem får ett allt högre belopp på sin hyresavi ju längre jag arbetar med mig själv. För övrigt var detta inte alls vad jag tänkte skriva om, men nu blev det så. Vet inte riktigt vad jag vill sagt heller. Kanske att det blir bättre eller något sånt? Jaja, Solen lyser bakom molnen och sommaren är på väg!