Detta skev jag för exakt tre år sedan. Känns som just dessa rader är lika, om inte mer, aktuella även just idag:
Senaste dagarna har jag tänkt så fruktansvärt mycket på döden.
Och samtidigt känt mig mer levande än på länge.
Så många, alldeles alldeles för många, som försvunnit från denna jord på kort tid. Så många nära, kära, fina som tagit sina sista andetag.
Men musiken fortsätter spela
Solen fortsätter skina
Fåglarna fortsätter kvittra
Livet fortsätter för oss andra och jag vill bara skrika stopp! Kan vi ta en stund, en minut, en sekund, ett andetag och stoppa allt?
Jag hinner inte med.
Tårarna hinner aldrig ta slut.
Man vet aldrig när det är dags att lämna denna jord.
Somna aldrig osams
Slösa på leenden
Ös på med komplimanger
Skratta med hela själen
Älska från botten av ditt hjärta
Säg förlåt
Visa tacksamhet
Lev som denna dagen var den sista
Vem vet vem det är nästa gång, så se till att upplev allt, säg allt, känn allt, innan det är för sent.
Jag lyssnar inte på mina egna ord.
Sitter istället här och minns tiden som var.
Minns alla de som lämnat oss alldeles för tidigt.
Tårarna rinner och det finns så mycket jag önskar jag hade sagt.
Musiken fortsätter spela
Solen fortsätter skina
Fåglarna fortsätter kvittra
Livet fortsätter för oss andra.
Men vem vet hur länge.
Kärlek till er alla