Att stänga och öppna dörrar till något nytt, till livet jag aldrig släppte taget om och saknade under alla år jag var psykiskt sjuk, är inte alltid så lätt. I elva år har jag levt som sjukpensionär, hösten 2009 tvingades jag inse att det just då var svårt att gå tillbaka till mitt arbete som undersköterska.
Jag gjorde många försök till att gå tillbaka till mitt arbete som undersköterska igen men jag var i ett för dåligt skick. Men att vara precis fyllda 30 år och inse att ett liv som sjukpensionär väntade var inget liv jag ville ha.
Nu elva år senare så är det, nästa vecka, dags att ringa Försäkringskassan och skicka in en ansökan om att säga upp sjukersättningen på halvtid, för sedan två år tillbaka så är jag tillbaka till arbetslivet igen. Jag har haft en projektanställning i ett projekt där jag arbetat som jobbstöd till andra med psykisk ohälsa som ska in tillbaka till arbetslivet. Att få använda mig av min erfarenhet samt den yrkeskunskap, som både undersköterska och fritidsledare, för att stötta andra oavsett vad är något jag verkligen trivs med.
Men även om jag vet att jag är redo för att säga upp den så tvivlar jag. Jag är rädd, känner oro att tänk om det inte håller, så nu jobbar jag med mina hjärnspöken samtidigt som jag känner av en enorm hösttrötthet så att då gå ner till vattnet och sätta mig en stund är så skönt.