Just nu rör jag mig framåt i cirka 800 kilometer i timmen över Atlanten. Mitt larm ringde klockan 04:00 i morse och sedan 04:30 har jag varit på resande fot. Först från Stockholm till Paris och nu vidare mot Los Angeles. Displayen framför mig talar om att det är cirka nio timmar kvar innan vi tar mark igen.
På måndag börjar äventyret! Min 420 mil långa promenad från Mexico till Kanada genom Kalifornien, Oregon och Washington. WOW! Jag har svårt att förstå att det är NU det händer… En rolig sak jag måste berätta innan jag glömmer… Så fort jag och Stephanie hade satt oss på planet kommer en kille som ska sitta längst ut på våran rad. Han säger hej och att han minns mig från en Facebook-grupp för oss som ska vandra PCT i år. Det blir lätt så när man har lila hår! Tydligen ska han börja sin vandring samma dag som vi och av en slump hamnade han på samma rad som oss på flyget. Ödet, eller vad tror ni? Vi fick oss i varje fall ett gott skratt och vår första nya vän.
Efter 12 års drömmande och 11 månaders frenetiskt planerande… Nu sitter jag här med en kopp te och tänker mycket på dem jag tagit farväl av idag. Mamma och pappa som körde mig till flygplatsen, min sambo som höll min hand hela vägen dit – och självklart min syster och min bästa kompis som överraskade mig genom att dyka upp på Arlanda för att säga hejdå, IGEN! Jag är så tacksam för alla fantastiska människor jag har i mitt liv. Det är mina största supportrar (men som samtidigt tycker jag är helt galen) och de kommer vara med mig ”in spirit” hela vägen till Kanada förhoppningsvis.
Nu ska jag försöka sova några timmar här i stolen och nästa gång vi hörs är det från Kaliforniens öken nästa vecka!