Att känna mig annorlunda gör jag varje dag. Jag har känt mig annorlunda från andra människor ända sedan jag var liten. Det märktes direkt när jag var i skolan eller lekte med kompisar att jag inte var som de.
Ett utanförskap som inte är självvalt. Det utanförskapet har följt mig genom hela mitt liv.
Tänk dig att du står i en folkmassa och du går i en riktning, alla andra i motsatt riktning. Då och då möter du någon på vägen som går åt samma håll som dig.
Jag känner mig konstant ensam eller kanske ska man säga att jag känner ensamhet, det finns ju inte så många som jag så det är svårt att dela med sig eller dela upplevelser med andra som förstår.
Jag funderar mycket på mitt liv, det som varit och det som är. Vart jag vill komma i livet och vad mina förmågor att komma dit där. Jag har varit sjukskriven för depression och utbrändhet i fem år nu. Vetskapen om att många andra har kommit så långt i livet gör att jag känner mig ännu mer defekt och utanför. Ensam. Jag vet att alla menar väl som säger att jag ska krya på mej i min egen takt och inte jämföra mig med andra, men det är lättare sagt än gjort.
Tankarna rusar iväg och jag känner mig sämre än dem. Jag grubblar också över om att under de fem åren, har ”de lyckade människorna” varit lyckliga och lyckade precis just hela tiden? Det tvivlar jag på.
Så med andra ord vet jag ju faktiskt inte om de mått bra under den tiden. Jag hade ju aldrig tänkt att bli läkare ändå så vad är då vitsen att tänka att jag hade kunnat studerat under dessa fem år? Jag hade kanske blivit ännu sjukare om jag fortsatt pressa mig själv.
Nu är jag där jag är och jag får använda mig av de redskap jag har för att komma vidare, det är de oddsen jag har. Men alla dessa tankar gör att min depression och ångest stundvis eskalerar. Jag försöker att acceptera att det är som det är, men det är inte lätt. Så till alla er därute som också känner er ensamma, annorlunda, eller inte gått samma väg i livet som många andra.
Ni är inte ensamma.
Mvh Pauline Brunosson