När jag var runt 8-9 så gick något i mig sönder. Under mina levnadsår fram till den punkten så hade min omvärld, främst de som skulle vårda och älska, gång på gång svikit mig. Cynism slog rot och växte sig stark tillsammans med misstro och isoleringsbejakande beteenden. Mer än 20 år efter det här ögonblicket är skeptiskt bemötande av andras förslag min standardinställning. Det är väldigt irriterande när jag hör mig själv ifrågasätta andra utan egentlig anledning. När jag kommer på mig själv med att ifrågasätta för mycket så ber jag om ursäkt, vissa dagar känns det som att det är det enda jag gör. En effekt av detta är att allt som är mainstream och populärkultur näst intill är omöjligt för mig att se på med positiva ögon vid första möte.
Det är två saker som verkar vara i ropet just nu(vad jag vet, kan inte direkt stoltsera med att jag håller mig uppdaterad), paddel och kallbad. Min inställning till paddel kan ni nog räkna ut men hör och häpna så var bastu en regelbunden grej under perioder när jag växte upp. Och efter bastu kommer inte så sällan havsbad. Jag är en kicksökare, men vissa saker har mest gjorts i grupptryckets och ungtuppens tecken: Hopp från bryggan ner i vatten som inte blivit riktigt sommarvarma, promenader i kalla väder, kallduschar. Helt enkelt så är jag inget fan av nedkylning. Det här har gått så långt att jag till och med börjat bli lite fobisk emot det. Några av mina vänner samlas varje söndag och badar, oavsett väder. De har frågat mig om jag inte ska vara med jag också.
Såhär i efterhand har en pytteliten känsla av triumf infunnit sig. Med mage som smärtade av ångest och rädsla gick jag sakta ner för en av stegarna ute på bryggan i bilden. En hinna av is låg fortfarande på ytan, ändå höll jag mig kvar med vatten upp till axlarna i kanske en halv minut. Ska inte lova för mycket, hoppas ändå kunna meddela liknande framgång om en vecka. Kan jag så kan du!