En bil som inte tankas stannar till sist, när tanken med bensin är tom.

En blomma som inte får vatten och näring vissnar.

Om man lastar sin bil för tungt kan det kännas när man kör, det går trögare.

Varför har vi människor då så svårt att uppfatta sambandet mellan att köra för hårt med tungt lass och en mental krasch? Varför är det så svårt att lyssna på kroppens signaler innan energitanken är helt tömd?

Jag tror att det har att göra med att vi är så styrda av invanda mönster och vår självuppfattning. När anfallen av hjärtklappning kom blev jag rädd och vilade. När jag kände mig bättre körde jag på igen, lite till bara. När panikångestattackerna kom tätare och tätare bromsade jag in och repade mig, sen tog jag nya tag.

För jag, var ju den starka tjejen som inget bet på. Jag som visste hur man skulle tänka och göra om man var stressad. Det var den bild jag hade av mig själv, och som jag gärna ville att andra också hade. Mina mönster var att aldrig ge upp, att gilla läget och lägga i en extra växel. För inte fanns det väl någon möjlighet att förändra mitt liv som på så många sätt handlade om alla andra? Hur skulle jag få en större plats i min egen tillvaro?

Efter ett antal turer till vårdcentralen och akuten för att kolla mitt värkande hjärta, efter allt tätare panikattacker, kom så kraschen till slut. När jag fick yrseln som gjorde att jag inte längre kunde rusa på utan hamnade sjukskriven i soffan, insåg jag att alla mina signaler från kroppen berodde på att jag mådde jättedåligt inuti. Själen skrek efter förändring.

Det första jag gjorde var att reflektera över vad som saknades. Musiken, sången och skrivandet som länge legat på is var några av nycklarna. Jag förstod att jag behövde bygga in dessa bitar i min tillvaro igen.  Men först behövde jag bli starkare fysiskt. När jag vilat ett par veckor lättade yrseln och jag kunde börja gå promenader med stavar. Det var ett stort och härligt framsteg! Att få komma ut och dra in den höga, klara höstluften i lungorna gjorde att mina ögon tårades av lycka. Bara att kunna gå och stå igen utan problem var en innerlig glädje! När jag på allvar började lyssna på kroppen tackade min själ mig genom att så sakta lugna sig.