I mitt förra inlägg berättade jag hur jag ofta mår sämre på sommaren för att det är förenat med stress och ångest för mig på olika sätt. Men här om dagen hade jag en riktigt härlig kväll på stranden tillsammans med en vän.

Vi hade promenerat en lång väg ut till en strand i Nynäshamn där jag växte upp. Solen var på väg ner bakom trädtopparna på ön på andra sidan vattnet från där vi satt. Vattnet var faktiskt ganska varmt och jag ångrade att jag inte tog med en handduk så jag kunde ta ett kvällsdopp. Jag är en rätt frusen person och ville inte riskera att frysa om jag hoppade i och inte hade något torrt att värma mig med efteråt, trots att det var skönt i luften.

Personen jag hade med mig är en underbar vän. Ni vet en sådan som man kan skratta med, gråta med, hitta på tokigheter eller bara ligga hemma på soffan och bäst av allt, en vän jag kan vara tyst tillsammans med utan att det känns stelt eller konstigt. Det är något jag verkligen uppskattar i en relation. Det är ofta jag tar på mig rollen som underhållare och ständigt måste prata och se till att alla omkring mig har det kul och mår bra.

Denna kväll satte vi oss ner på en klippa, bara någon meter från stranden. Jag tittade på vågorna som sakta rullade in och gjorde ett kluckande ljud när de slog upp mot berget. Det påminde mig om en sak min psykolog sa till mig för länge sedan, som jag fortfarande har med mig varje dag – även om jag inte alltid får det att funka… Men när det kommer jobbiga tankar och känslor, som jag inte riktigt vet vart jag ska göra av dem – så försöker jag se de tankarna och känslorna som vågor. De kommer, de sköljer över mig och de försvinner bort igen. Jag har en tendens att hålla fast i saker som kanske inte alltid är bra för mig, jag förlorar mig i tankar och känslor och det är lätt för mig att tappa kontrollen. Men den här liknelsen med vågorna kan rädda mig ibland. Det finns ingenting jag kan göra åt att de här vågorna kommer mot mig, men ibland får jag bara blunda och lita på att de kommer rinna av mig igen, nästan lika snabbt som de kom. Det kanske låter som en klyscha, men det kan faktiskt funka ibland och är värt ett försök.

Vågen kommer in, sköljer över dig och försvinner sedan ut igen. Fäst blicken på något vackert i horisonten och sitt stadigt på berget. Kanske, kanske kan du också få en fin sommarkväll då, precis som jag hade här om dagen.

Kram,

Alexandra