För varje dag blir slagen bara hårdare och hårdare.
Den ene gör mina barn till spelbrickor i maktspelet han aldrig kan sluta med.
Den andra gör mina föräldrar till nät som ska fånga upp mig från att falla helt när han vill kasta omkull mig totalt utan rim och reson.
Känns som hela mitt liv blivit till en spelplan där kära från förr, som nu blivit fiender, slåss mot mig.
Smash.
Rakt i ansiktet. Det kan jag ta.
Smash.
Hugg i ryggen. Det kan jag också ta.
Smash.
Sparka undan benen på mig. Jag står fortfarande upp.
Jag kanske faller ibland men jag kravlar mig alltid upp och fortsätter kämpa.
Men slänger du in mina barn, mina föräldrar och min familj i spelet och gör så att de lider. Då krossar du mitt hjärta. Mitt hjärta blir då till sylvassa skärvor som river upp mer och mer för varje andetag. Det är då jag tror jag ska förblöda och falla ihop för alltid.
Försvinna.
Och det blir frid för alla.
För ingen, framför allt inte mina barn och min familj, ska behöva lida för min skull. Aldrig någonsin.
Kriget ni vill kriga, spelet ni vill spela, är mot mig, ingen annan. När ni inte kan förstå det har ni gått alldeles för långt.
Ni kanske tror det är nu jag ger upp, att det är nu ni vunnit. Det kanske jag också trodde ett tag.
Men. Jag har slagits mot de värsta som finns- mina egna demoner. Och jag har vunnit varje gång. Då har insatsen bara varit jag, nu har ni mot min vilja slängt in det som är värt allt.
Och för det kämpar jag till sista andetaget. Än är inte spelet slut.
Still a warrior
Still a survivor
Still breathing
My story isn’t over yet.