Musik tränger ut i korridoren från danssalarna på Balettakademien i Göteborg. Från caféet hörs glada tillrop från dansare och musikalartister som pausar mellan klasserna. Lina Persson 30 år, är där för egen träning och rep av föreställningen hon skrivit om hur det är att vara anhörig till en syster med bipolär sjukdom.

Linas föräldrar är skilda och som barn bodde hon hos sin mamma i Mariestad varannan vecka. Där bodde även hennes tre år äldre syster. Hemma hos mamma säger Lina att det var stökigt av många anledningar och hon förstod snart att det var något som var annorlunda med storasystern.

-När jag var elva år upptäckte jag min systers självskadebeteende. Det var då jag började ta ansvar genom att hålla koll på henne. Jag läste hennes dagbok och sov med öppen dörr för att höra om något hände, säger hon.

Tonåren kom och Linas syster flyttade hemifrån. Den rollen som Lina tagit på sig hemma, som lugn och beskedlig när systern var stökig och slarvig, satt kvar, men i smyg började hon festa med vännerna.
Det var när Lina skrev sin avslutningsmonolog på gymnasieskolans musikallinjen i Skövde hon började sätta ord på sitt anhörigskap. Det blev det första steget till att förstå sig själv.
Men det var först några år senare hon började inse hur barndomen påverkat henne och hon berättar att hon då inte kunde sätta ord på det och istället reagerade med ilska.

-Jag var arg och stötte bort folk. Ville ofta vara ensam och kunde inte uttrycka vad jag kände. Det var först några år senare som jag på riktigt började prata om det. När jag hade gått i terapi och läst på om min situation så berättade jag för första gången om mina känslor för min syster. Det är ett samtal som fortfarande pågår, säger hon.

2011 gick Mia Skäringers show ”Dyngkåt och hur helig som helst” på konserthuset i Göteborg. Lina var där.

-Jag kände genast att så vill ju jag också göra! Använda mina erfarenheter till att göra teater. Det
finns så många anhöriga i samma situation som jag men som inte kan prata om det. Jag ville prata om det.

Det var så musikföreställningen ”Inte ens doften av fuktig asfalt skulle kunna få mig att känna något nu” blev till. Lina skrev den 2015 som slutprojekt på Balettakademien i Göteborg tillsammans med sin syster och motspelaren Annie Nilsson. Men det var först ett par år senare som föreställningen spelades igen. Denna gången på en musikteaterfestival i Norge vilket ledde till en kontakt på Brewhouse i Göteborg, ett kulturkvarter för entreprenörer. Hos dem arrangerade Lina eventet ”Vägra skuld” hösten 2018. Ett event som genom föreläsningar, samtal och den egna föreställningen synliggjorde psykisk och fysisk ohälsa. Med fokus på anhörigskapet.

Föreställningen ”Inte ens doften av fuktig asfalt skulle få mig att känna något nu” kan du se i Örebro på World Mental Health Day den 10 oktober. Arrangör är vår lokalförening Balans Örebro. För mer info besök deras hemsida balansorebro.se 
Foto: Tina Hermansson

– Jag tror att jag innerst inne använder ”Vägra skuld” och teaterföreställningen som ett sätt att lätta mitt eget samvete. Ett sätt för mig att säga att det inte är mitt fel att min syster är sjuk, säger hon.

Linas råd till andra anhöriga är att prata med sin närstående. Är det svårt så våga be om hjälp ifrån familje- eller anhörigstöd. Även att träffa andra i samma situation och prata kan vara helande.

– Det har varit viktigt för mig att lära mig om mig själv. Jag har inte mått bra i mitt anhörigskap. Nu har jag tagit reda på varför och i och med det kan jag ta ansvar för mina känslor och mitt liv. Ibland känns det som ett ”kall i livet” att prata om mina erfarenheter och med andra anhöriga. Jag ser vad det gör för skillnad och det känns fint att få hjälpa andra, så som jag önskade att någon hade hjälpt mig, avslutar Lina.

 

Mariah Levicsek,
Projektledare Anhöriga