Jag nämnde ju att min familj bl a består av två stycken fyrfotade medlemmar och att jag säkert kommer att skriva om dem.

Jag börjar med att i detta inlägg presentera Nimbus- vår stora vita gigant. En katt av rasen Maine Coon, en av de större raserna inom tamkattsläktet. Han kom in i mitt liv innan värk, UMS och hjärntrötthet, men inte en obetydlig entré för det då det skedde precis vid jul för tre år sedan.

Jag är uppvuxen med djur och har haft djur av olika slag i större delen av mitt liv, främst hundar och katter men även en hel del andra smådjur, fåglar och fiskar. Närheten och den sociala samvaron av djur är lika viktigt för mig som mat, sömn och luften vi andas och har nog alltid varit så sen tidiga barnsben.

De perioderna då jag inte har haft det har jag känt att det är en pusselbit som saknas eller att det är något som skaver så när jag fick med mig sambon ,dagen innan julafton 2018 ,och titta på en kull vita Maine Coon-kattungar ,ja då var spänningen och förväntan på topp!

Jag hade fastnat för en bild på två helt oemotståndliga vita dunbollar, i en annons som bara plötsligt dök upp i mitt flöde på sociala medier veckan innan jul och jag kontaktat uppfödaren direkt- ren och skär kärlek vid första anblicken.

Ja, ni förstår ju själva – vem kan motstå denna bild!

 Uppfödaren bjöd in oss att komma och titta och kunde vi dagen innan julafton så vore det perfekt. Jag tackade genast ja och berättade sedan för sambon att jag ville att han skulle följa med mig på en liten dagsutflykt den 23 december där det bl a ingick att få hälsa på ett gäng kattungar. Vi behövde en paus i julhetsen var min geniala ursäkt!

Fem stycken vita dunbollar, alla med lustiga gråsvarta fläckar på huvudena, mötte oss hemma hos uppfödaren tillsammans med sina föräldrar -en stor helvit vacker hona och en ännu större tigrerad stilig hane. Både jag och sambon hajade till i anblicken av hanen då han var maffigt stor och hade tassar stora som tennisbollar.

Jag hade lugnat sambon, då han kanske inte var lika exalterad över att bli med katt som jag, att vi bara skulle åka och bara titta på dem, men så fort vi såg dem ändrade jag mig och djupt i mitt hjärta kände jag en längtan av att få ta hem en av dessa.

Nu var dessa underbara småttingar endast 7 veckor drygt så än var dem inte redo att lämna familjen. Först måste de växa till sig och bli 12 veckor gamla samt få sina vaccinsprutor och besiktigas.

Jag kommer ihåg att om jag nu skulle bli med katt igen så hade jag en tanke om att katten få välja oss och inte tvärtom, så jag satte mig ner mitt bland alla ljuvliga varelser och väntade, om än otåligt! Kattungarna for runt så som kattungar gör och lekte med varandra och allt runtomkring och att motstå att plocka upp en efter en var verkligen svårt, men jag hade bestämt mig för att det var inte mitt val utan det var en utav dessa kattungars val. Vem skulle det bli som tog första kontakten?

Då är det en utav dem som kommer fram och jag känner hur den börjar klättra upp längs mitt ena byxben och sätter sig bredvid mig i fåtöljen och leker med mina händer. Jag hade långa glittriga vintervackra naglar som tydligen lockade.

Kattungen leker ivrigt tafatt efter mina glittriga naglar men tittar då och då upp på mig med en stadig blick med sina mörkblå ögon och det känns som om den ser rakt in i mig och jag blir alldeles betagen. Det känns som om det klickade där och då mellan denna lilla kattunge och mig.

  • Det där är en av hanarna du såg i annonsbilden och han är inte tingad ,hör jag uppfödaren säga och jag svarar som i trans:
  • Jo, nu är han det!

Så var det klart och sambon säger nått om att vi har visst blivit med kattunge och han skrattar gott. Ska nog avslöjas att även sambon föll för den charmiga lilla killen.

Detta var vårt första möte med Nimbus, men att han skulle få heta det visste vi ju inte då. Det bestämdes att vi skulle få ta hem honom i månadsskiftet januari/februari 2019.Mer om en förväntansfull tid över jul och nyår, hans namnval och om första tiden när han väl kom hem i ett annat inlägg. Naturligtvis blev han en del av min återhämtning och tröst under min första tid av konstant värk efter slaget och är fortfarande det under hela denna jobbiga tid nu efter då jag även drabbades av UMS och hjärntrötthet, som om värken och stressen inte räckte och blev över.

Det finns vetenskapliga studier som visar på djurs positiva inverkan på oss människor och speciellt hos oss när vi inte har den psykiska hälsan vi önskar och det tror jag helt och fullt på. För mig är Nimbus en betydelsefull familjemedlem och har en egen plats i mitt hjärta. Kan avslöja att Nimbus inte är så liten längre. Han är 3 år gammal och väger nu 7 kg. Växer fortfarande då Main Coon katter växer ända upp till ca 5 års ålder. Världens snällaste, pratsammaste och gosigaste katt som jamar likt,,,Den lilla kattungen han en gång var.-pipigt, lågt och väldigt ljust! Lustigt då man inbillar sig att det åtminstone skulle komma ett djupt barytonliknande jam från hans breda strupe och maffiga bröstkorg. Skenet bedrar.

 

m a o. Nu ser han ut så här. Ni förstår väl namnvalet – ett stort fluffigt böljande moln.

Tack för att du läste och följde min text om en av mina älsklingar.
Ha en fin dag, Maja

P.S Om du gissar att det är Nimbus som tittar in i kameran på annonsbilden så har du rätt! Det var som om det var meningen att just han skulle flytta hem till oss,eller snarare att vi skulle få bli hans inneboende .

Ni som bor med katt vet vad jag menar😉.

.