Hej du som läser. Vad glad jag är att just du vill läsa min text.
Jag heter Pauline och är 26 år gammal. Jag har varit hemma i ca 5 år och försöker bli friskare från min utbrändhet. För några år sen blev jag diagnosticerad med Aspergers syndrom och ADHD. Jag lider även av återkommande depressioner, GAD, ångest, PTSD och panikångest.
Just nu är jag medicinerad mot min depression och för mig fungerar det väldigt bra. Den hjälper mig mot de värsta känslorna och de jobbigaste dalarna.
Förra sommaren mådde jag som sämst, hade väldigt mörka tankar, tvångstankar och mådde väldigt dåligt. Tack vare medicinen lever jag ett bra liv idag. Det är hanterbart att leva nu. Och det är jag väldigt tacksam för.
På min fritid tycker jag mycket om att vara kreativ, måla tavlor, pyssla, sjunga och virka. Jag äger en stuga som jag är mycket i. Det är där jag laddar mina batterier och får utlopp för min kreativitet. Jag älskar att greja där och vara i min trädgård, ligga i hängmattan och bara sitta och lyssna på skogens ljud, se fåglarna äta mat och bara vara i nuet. Där bor nästan inga människor och jag är för det mesta själv där med mina 2 katter och 2 hundar, så när jag är i stugan så är jag på mitt paradis på jorden.
Jag vet inte alls hur det är att leva utan neuropsykiatriska funktionsnedsättningar men livet med Aspergers syndrom är både underbart och ett helvete.
När allt fungerar bra kan jag njuta av mina förmågor, kunna intensivt se detaljer och känna allt starkare. Uppleva naturen, se, känna doften av skog, se solstrålar mellan trädens alla grenar. Känna mjuk och fuktig gräsmatta mot mina fotsulor. Känna sig viktlös när jag flyter i vattnet i sjön vid stugan.
Det kan även vara ett helvete vissa dagar. Sånt inte människor utan neuropsykiatriska diagnoser kanske upplever som vi gör.
När planerade aktiviteter blir avbokade och hela dagen blir helt fel, när något/någon nuddar min hud och det känns som elektriska stötar, när man är på släktkalas och blir helt yr och bombad i huvudet av alla intryck och människor, när det tar flera dagar att återhämta sig från innehållsrika aktiviteter med för många intryck. När jag helst av allt bara vill att alla runtomkring mig ska vara tysta, när jag vill ha exakt allt på mitt sätt men det inte är så.
Det är intressant, vissa intryck är underbara och vissa upplever jag som hemska. Det jobbiga är att det bara är jag själv för det mesta som vet vilket som är vad. Jag tycker det är jobbigt att behöva ”besvära” andra med att hela tiden säga vad som är jobbigt eller ej, så ibland håller jag irriterat saker inom mig, till att jag till slut liksom exploderar. Saker som många tycker är underbara, som att sitta på en uteservering eller gå på konsert, får jag panik utav. Om jag verkligen vill göra en dränerande aktivitet måste jag ladda upp inför den i månader eller veckor. Jag var på Bob Dylans konsert och det tog flera månaders kamp, jag led då av panikångest men jag kämpade mig dit, fick svindel, fick hålla en hand vid ena sidan av huvudet för att inte se all publik som var runtomkring mig, det gav mig svindel och panik. Men jag kämpade emot känslorna och fick ett minne för livet. Så, om jag kan gå till globen trots panikångest så insåg jag att man klarar så mycket mer än man tror, jag kände hur stark jag var trots att jag kände mig svag. Väldigt intressant känsla.
Mina återkommande depressioner är något jag lider av och oroar mig mycket för. När nästa depression kommer komma. Hur det kommer kännas. Jag är rädd för så många saker. Hur saker kommer kännas och hur dåligt jag kommer må. Jag hamnar alltid i katastrofläget hur jag än försöker kommer därifrån. Ibland kan jag tänka logiskt och få bort de värsta känslorna men ibland tar känslorna över. Det leder ofta till magont, ångest, känsla av att inte kunna andas.
Sen har jag ju ångest varje dag, till olika grad. Det har blivit mer hanterbart sen jag började med antidepressiva och jag har mycket mindre vardaglig ångest nu än förr. Men den är alltid där. Jag försöker att acceptera att det antagligen kommer finnas i mitt liv för alltid men bara tanken att tänka så ger mig ångest. Moment 22. Men vad ska man göra, det är bara att göra sitt bästa och så är det med det.
Jag har hittat olika sätt att ventilera mina känslor. När jag målar går jag in i min lilla kreativa bubbla där jag kan sitta och måla i timmar. Jag inspireras av musik, filmer, tv-serier och människor som lämnat ett avtryck i mitt liv. Jag älskar citat och det använder jag i nästan alla mina målningar. Jag har en instagram för mitt skapande: artworkbypauline
I mitt bloggande kommer jag dela med mig av hur jag försöker hantera mitt mående och världen utanför. Hur jag handskas med känslor och upplevelser, hittar andrum i vardagen och lite mer om mig.
Ha en fin dag och kom ihåg att du inte behöver njuta av sommaren på stranden med vänner och skratt, du kan vara hemma inomhus med neddragna persienner, det är helt okej. Och kom ihåg, du är inte ensam.
/P