Men mitt bloggande fortsätter fast tyvärr inte här på Balansriks.
Pga. omständigheter jag inte styr över så blir detta mitt sista inlägg.
Att blogga om min UMS, hjärntrötthet och om hur livet är just nu har fyllt och fyller en terapeutisk och helande funktion för mig samt att jag märker att själva skrivandet blir lite lättare att genomföra för varje inlägg. Jag märker att det blir lite lättare att vara kognitiv även fast jag fastnar i texten flera gånger om då jag tappar ord och mitt grammatiska tänkande inte är som vanligt. Det får mig att känna hopp om att jag kommer att komma tillbaka till att vara en skrivande, reflekterande och producerande människa igen.
Det har gett mig möjlighet att reflektera och gjort mig lite mer öppen och jag har vågat delge er mina egna privata tankar, funderingar och känslor över min egen situation och jag hade nog aldrig vågat skrivit om min fars Alzheimer, min brors svek och min egen sorg om det inte vore för min chans att vara Balansbloggare.
Ja, jag vet att jag var väldigt utlämnande i mitt förra blogginlägg men som jag skrev så är detta min version och om min bror på något sätt vill delge sin så är han fri att göra det. Jag hänger inte ut honom på något sätt mer än berättar hur det är.
Jag hänger inte heller ut min far då jag även där berättar hur det är att leva med Alzheimer i familjen.
Nog om det…pappa har flyttat till boendet nu och…peppar, peppar…det har gått bättre än förväntat men mycket hinner svänga fram och tillbaka så än är vi inte helt i land. Vi har fått besöka pappa och hade Ciara med oss till allas förtjusning. Både personal och boende blev stormförtjusta i henne och jag tror att det gjorde min far gott. Strålande glad och stolt förtydligade han att hon var ”hans” Ciara. Så härligt!
I min överenskommelse med arbetsgivaren står vi helt still men det hade jag mer eller mindre räknat med i o m att de hittills inte har tagit något som helst ansvar i denna bedrövliga situation. Jag fortsätter att försöka sitta still i båten även fast det är svårt, tufft och jätteläskigt.
Jag har facket och försäkringskassan på min sida men hela tiden finns det en rädsla och oro att jag ska tappa dem med.
Men jag måste försöka ignorera katastroftänkandet, ta det lugnt, andas och vara här och nu och lita på att allt kommer att ordna sig.
Det är väl det som är kärnan i att återhämta mig och bli friskare.
Jag måste hela tiden se till att jag är här och nu och att jag känner in hur det känns. Annars glider jag in på invanda beteenden och rutiner och riskerar att sakta men säkert ”ånga” på som jag var van vid och agera därefter, m a o börja om på en ny enkelriktad väg rakt mot nästa utmattning.
Jag har lovat mig själv dyrt och heligt att det aldrig kommer att bli en till utmattning för jag vill aldrig mer gå igenom detta.
Visst, jag har lärt mig otroligt mycket om mig själv, min kropp, min familj, mina vänner, min arbetsgivare, mitt rehab-team och mina egna drömmar och förhoppningar men det har kostat mig en hel del och i mångt och mycket – alldeles för mycket!
Jag önskar så att jag kunde ha fått rätt stöd ,hjälp och engagemang från dag ett vid min arbetsskada. Jag är övertygad om att jag inte hade behövt blivit så hårt drabbad om jag hade fått komma till företagshälsovården istället för att själv få jaga och leta efter hjälp.
Vi måste se till så att vi får bättre arbetsklimat och hälsosammare arbetsmiljöer och det gäller inte bara inom förskolan och skolan då arbetsrelaterad stress drabbar allt fler inom alla möjliga olika yrkeskategorier.
Det borde tex inte vara tillåtet att arbetsgivare har kriterier i sina jobbannonser där de önskar och premierar anställda som är stresståliga, flexibla, har hög simultanförmåga samt är lojala.
I mina öron låter det mer att de helt enkelt vill ha anställda som jobbar hårt utan återhämtning, alltid jobbar över eller accepterar att få ändrade arbetstider så gränsen mellan jobb och fritid suddas ut, alldeles för mycket arbetsuppdrag samt anställda som plikttroget följer tystnadskulturen och i värsta fall ”anger” sina kollegor som försöker visselblåsa.
Tack för att du har läst mina inlägg och om du vill fortsätta göra det framöver kan du göra det på min nystartade blogg på Blogger genom att följa denna länk:
https://franstresstillpress.blogspot.com/
Bloggen är under uppbyggnad så jag hoppas du har förstående för det men så småningom hoppas jag ha fått ordning på den.
Ta hand om dig och det är verkligen sant så som talesättet säger ang ohälsosamma arbetsmiljöer :”Ingen tackar dig om du blir sjuk” så var rädd om din hälsa.
Ställ krav på en sund och hälsosam arbetsmiljö för arbetsgivaren har ett ansvar att möjliggöra detta! Tillsammans kan vi göra skillnad.
Kram Maja.