Nu börjar det närma sig avresa! Det går knappt att förstå. I skrivande stund är det bara 14 dagar kvar tills jag sitter på ett plan till USA. Helgen som var så hade jag en hejdå-fest för mina närmaste vänner och det blev en lyckad tillställning måste jag säga. Vi drack goda drinkar, dansade och hade musik-quiz (ett återkommande inslag på fester hemma hos oss för att jag älskar att sätta ihop dem). Jag bjöd inte på någon mat, men enklare tilltugg och snacks. Mina katter, Marvel och lilla Miley älskar när vi har gäster över eftersom det betyder extra många människor som kan klappa och kela med dem.

Ett annat klassiskt inslag på fester är min vana att gå iväg och gömma mig i sovrummet eller på toaletten. Precis som många andra så har jag ett socialt batteri som snabbt kan laddas ur, även om jag är omgiven med människor jag känner mig bekväm med. I början var det här något jag skämdes mycket över och jag kunde sitta ensam inlåst på toaletten och känna mig dum med tårar i ögonen – för att jag helt enkelt inte orkar vara med. Det är inte så pass jobbigt att jag vill gå hem eller kasta ut mina gäster, men jag behöver helt enkelt ladda batteriet lite för att orka vara social i långa stunder.

Med åren så har både jag och mina vänner lärt sig att det är så här det “måste” få vara för att jag ska funka. Så när jag försvinner iväg in i sovrummet och stänger dörren efter mig så vet mina vänner vad det handlar om. Ibland kommer någon in för att kolla hur jag mår, men oftast så vet de att jag kommer ut när jag är redo. Jag har många anledningar att vara tacksam över min fina bekantskapskrets men just den här förståelsen och acceptansen är något av det jag älskar mest med dem. Jag gick till och med och la mig för att sova innan alla gäster hade lämnat festen – något som också är vanligt förekommande. Ingen kallar mig tråkig eller säger att jag är en bangare. Jag vet inte om det är en acceptans från omgivningen som har kommit med att vi åldrats och mognat eller om jag helt enkelt har vettiga människor omkring mig i större utsträckning nu än förr. Oavsett så har jag sedan länge förlåtit mig själv för att det är så här jag funkar och är i stället stolt att jag kan och vågar skapa en tillvaro som får mig att må bra.

Mina vänner är fantastiska och jag önskar och hoppas att alla har sådana personer omkring sig. Jag kommer sakna dem nu när jag ska vara borta i fem månader men rätt som det är så ses vi igen och jag kommer må toppen tillsammans med dem, även om jag behöver gå undan och ladda det sociala batteriet ibland.