Är det mer manligt eller kvinnligt att prata om sin psykiska ohälsa?
Varken eller, hoppas jag. Här är det samhällets inarbetade normer och förutfattade meningar som bestämmer antagligen. Jag orkar inte ens räkna upp de olika klyschorna om hur en riktig man eller kvinna ”ska” vara…
Jag googlade lite och hittade statistik från nationella folkhälsoenkäten 2020 där nästan 20 % av de som svarade angav att de fått diagnosen depression någon gång i livet. Antalet kvinnor var nästan dubbelt så många som män. Tittar man sedan på statistik om självmord så är det istället 70 % övervikt på män. Hur ska man tolka det? Man undrar hur stort mörkertalet är hos män som inte söker hjälp, inte får diagnosen och därmed heller inte behandling eller vård. Antagligen är vi män mycket sämre på att ta steget och söka hjälp. Hellre verka stark och lida i tysthet än att bli officiellt svag? Den idiotiska och korkade logiken är nog en stor del till att siffrorna blir så snurrade.
Jag tror det är så att vi män har svårt att erkänna att vi mår psykiskt dåligt och söka hjälp men även om vi till slut gör det är vi nog sämre på att öppna oss så mycket som verkligen behövs för att hjälpen ska bli bra. Fördomarna har inte slutat spöka i våra huvuden bara för att vi tagit steget. Nä, nu ska vi ju visa oss manliga och snabbt tillfriskna istället. En liten tillfällig svacka bara. Det skakar vi av oss och går manligt vidare sen.
Det manliga ser vi tydligt i statistiken, män. 70 %! Vi ska nog sluta se manliga och kvinnliga perspektiv i psykisk ohälsa för det ÄR inte manligt eller kvinnligt. Snarare mänskligt. Det är och borde vara det enda perspektivet.