Med avsnittsämnen som fördomar, prata om att prata och att få en diagnos vill Pontus Johansson och Ina Omma fylla tomrummet av poddar om bipolär sjukdom.
Podcasten Bipopodden är deras egna berättelser här och nu om att ha bipolär sjukdom, en blandning av allvar, skämskuddar och en stor dos humor.
– Det är det här tomrummet som vi upplevt. Poddvärlden har ett tomrum om bipolär sjukdom, det finns poddar om ADHD, det finns poddar om ångest, utbrändhet, det finns poddar om psykisk ohälsa generellt, men ingen som är nischad på bipolär sjuk. Och då tänkte vi att vem ska annars göra en om inte vi, säger Ina Omma.
Både Ina och Pontus har själva diagnosen. Ina har haft den på papper sedan två år tillbaka ungefär och Pontus fick den för drygt ett år sedan. Ett bevis på något som de båda känt genom hela sina liv, som de också fått hanterar på egen hand. I dag får de hjälp med att hantera den i form av läkemedel och mentala verktyg. Men för den skull har inte frågetecknen om sjukdomen rätats ut för dem.
– Man lämnas ganska ensam när man ska utbilda sig själv, nu vet jag inte om det hade att göra med att vi var mitt i en pandemi men, det var som att man fick en diagnos på ett papper och sen var man tvungen att ta reda på själv vad det innebar. Som att googla och det är ju inte alltid jättebra. Så om jag talar av egna erfarenheter så behövde jag starta den här podden, säger Pontus.
“Man klär ju verkligen av sig naken”
Pontus är bosatt i Råneå tre mil från Luleå och Ina bor i Skellefteå. De blev vänner efter att Pontus skrev ett reportage om Ina för organisationen ”Hela Sverige ska leva”. Sen växte idén om en podd fram.
– Vi ville göra en podd men vi visste inte riktigt om vad först. Det är ju ett ganska stort steg att göra en podd tänker jag, det kändes som det. Man klär ju verkligen av sig naken. Sen lär man ju ha någon kemi mellan varandra för att det ska fungera så det var ju verkligen lyckat att vi hittade varandra, säger Pontus.
Hittills har de spelat in avsnitt med rubriker som fördomar, kreativitet och bipolär sjukdom. Ämnen som de själva har haft behov av att ta reda på mer om men också att diskutera kring. De träffas varannan helg. Pontus åker då de 15 milen till Ina, och de spelar in två avsnitt varje gång. Men det är inte självklart att alla avsnitt sänds berättar Ina.
– Det är väldigt mycket dagsskicket som avgör hur det blir när vi spelar in. Det var en gång när vi sågs och skulle spela in som Pontus mådde skit, jag mådde skit. Pontus gick och vandrade omkring med ångest och jag satt och var helt frånvarande. Vi spelade in tre, fyra avsnitt och vi blev nästa lite uppvarvad på slutet. Efteråt så, ja, avsnitten blev väl inte så bra, skrattar Ina.
När jag lyssnat på avsnitten så låter det väldigt bra att det är ni två, det blir olika perspektiv på det ni pratar om. Fanns det någon tanke bakom det att det skulle vara så? Eller var det bara det att ni kände varandra och hade samma diagnos?
– Det var ett lyckligt sammanträffande. Vi har ju pratat om det att vi har olika perspektiv, dessutom är jag same, och att vi har alla de där perspektiven, som kvinna, som man, som svensk, som någon med annan etnicitet, att vi har lite olika bakgrund. Att vi har olika perspektiv kan vara väldigt berikande, säger Ina.
Förutom att podden hjälpt dem själva att navigera i sjukdomen så hoppas de att Bipopodden ska lyfta diagnosen och göra att man börjar prata om bipolär sjukdom på ett mer öppet sätt.
Pontus Johansson och Ina Omma under avsnittsinspelning av Bipopodden.
– Bipolär sjukdom är en folksjukdom, en till tre procent av befolkningen har den och den förtjänar att ta plats. Vi vill lyckas ta oss igenom bruset även till dem som inte har sjukdomen så man skapar en förståelse där också, säger Pontus.
Ina fortsätter:
– Jag hoppas att Bipopodden får vara lite av en trygghet att man kan få känna igen sig, skratta lite och få känna sig som en vanlig människa när man lyssnar på vår podd. Eller att anhöriga eller andra personer får en bild av att det här är riktiga människor, det är inga galningar eller farliga människor, att man skapar en förståelse. Att normalisera är kanske fel ord men som jag sa till en journalist: Jag vill göra det inne att prata om bipolaritet. Som man gör med ADHD, att man pratar om det i vardagligt tal för det gör man ju inte om bipolär sjukdom, säger Ina.
– Jag tänker att vi skapar en trygg fast punkt att räkna med, man kan hålla handen med Pontus och Ina, säger Pontus.
Johanna Höst, Riksförbundet Balans