Linda Schönfeldt sitter bakåtlutad i en fåtölj på ett café i Gamla stan i Stockholm. Det gamla källarvalvet ligger i skuggor men känns inbjudande med små lampor som lyser upp de intilliggande borden.
Mörkret har följt Linda genom livet som en röd tråd. Hon räknar till tre stora depressioner, som alla pågick flera år åt gången.

– Livet blir mörkt och känns hopplöst. Motivationen brister. När jag är inne i en depression minns jag inte hur det kändes utan den. Depressionen tar över och omsluter allt, berättar hon.
Jag förminskar vad jag känner när jag är inne i en episod.  Ifrågasätter mig själv hela tiden istället för att acceptera. Tänker att jag är lat och omotiverad. Det är lätt att jag identifierar mig med hur jag mår just då säger hon med eftertanke.

Under skoltiden dolde Linda sin ångest och nedstämdhet genom att prestera och söka bekräftelse. Tillslut orkade hon inte hålla uppe fasaden och hon sökte sig till BUP, men säger att de inte förstod henne. Efter några år flyttade hon från sin hemstad Skellefteå till Stockholm.
I Stockholm började Linda studera och det var när hon började arbeta som personlig assistent som ångesten blev värre. Men det var först efter hennes mormors bortgång 2010 som hon kraschade helt och sökte hjälp på ungdomsmottagningen. Där träffade hon en socionom.

-Hon var den första som riktigt hörde vad jag sa och som såg hur jag verkligen mådde. Guldhalsbandet glittrar till i lampskenet när hon berättar.

Genom socionomen på ungdomsmottagningen fick Linda kontakt med den psykiatriska öppenvården  och där fick hon hjälp med sin depression genom samtal och psykofarmaka. Då var hon 23 år gammal. Flera år senare, 2015, fick hon sin diagnos. Bipolär sjukdom.

-För mig var det en lättnad att tillslut få en diagnos. Det är lättare att få människor, i synnerhet personer inom försäkringskassa och vården, att ta mig seriöst om hur jag mår. Jag har också kunnat förstå mig själv bättre och varför jag är som jag är.

Linda tycker att det är viktigt att våga berätta och dela med sig om sin psykiska ohälsa. Men det dröjde innan hon själv vågade öppna sig.
-Det var i en hypomanisk period jag fick för mig att ändå testa att skriva av mig. Och idag, 31 år gammal, har jag ett Instagramkonto där jag delar med mig av mina erfarenheter.

Hälsan är viktig att tänka på när man befinner sig i en depression. För Linda hjälper det att hålla igång, vara social när man kanske inte vill vara social och att röra på sig.

-När jag är inne i en depression försöker jag att träffa folk och göra saker. På så sätt håller jag mig uppe. Jag går till gymmet men lyssnar in mig själv så att jag inte pressar mig för hårt. Idag har jag också flera vänner med liknande erfarenhet som jag kan prata med om mitt mående. Det hjälper mycket.  Att ha anhöriga runt omkring som förstår är viktigt, men det är också viktigt för den anhörige att förstå att man inte måste veta hur man ska bota sin närstående. Att stötta och finnas där i den mån som man själv orkar, det räcker gott och väl.

 

Mariah Levicsek,
Projektledare Anhöriga