Ja, det är klart att det går men det krävs ju en del för att göra det drägligt vilket gör hela situationen väldigt likt ett Moment 22 då allt jag gör dränerar mig på ork och energi. Då menar jag verkligen ALLT, från tanke till handling och vise versa. Att ha dessa diagnoser dränerar också då dem verkligen INTE är kompatibla med varandra eller med min stackars kropp.

Värken som skulle lindras av mer fysisk aktivitet som UMS’en hindrar pga låg energi, vilket kräver andra lösningar som sedan hjärntröttheten spolierar genom att hindra mig från att finna alternativa lösningar ,eftersom mitt kognitiva tänkande är defekt, som sagt ett riktigt jobbigt Moment 22!

Att skriva ett blogginlägg tex tar mig ungefär 2-3 dagar ,och ibland längre, då jag endast kan skriva några få meningar i stöten för att inte min överarbetade hjärna ska gå igång och trilla in i gamla och prestationskrävande rutiner.

Nu kanske du undrar varför jag då i hela världen bloggar? Jo, för jag vill bidra med att lyfta och sprida kunskap om hur det kan vara att lida av psykisk ohälsa, i mitt fall UMS och hjärntrötthet, samt att det även fungerar som en terapeutisk rehab för mig att sätta ord på hur jag har det. Det bidrar och hjälper mig också att finna någon form av acceptans att just nu så har jag det så här. Det ger mig också insikt i att jag är på väg att kunna applicera mitt kunnande teoretiskt även fast jag absolut inte är redo att hantera det praktiskt, ja i alla fall inte utan en fast och trygg handledning och under strikta och fasta former.

Här är jag tacksam över mina specialpedagogiska kunskaper och erfarenheter som speciallärare då jag kan relatera till hur mina fd elever med olika intellektuella funktionsvariationer har det i sin vardag då många utav dem också är stimulikänsliga och har svårt att sortera och hantera informationsflöde.

Jag måste som sagt vara noga med att vila ,i både förebyggande syfte och som återhämtning. Vila för mig kan vara allt från att ta en lugn promenad med min underbara Cavalier Ciara, avslappningsövning med verbal handledning, gosa med Nimbus i famnen och höra hans kurrande till att faktiskt lägga mig och sova. Det väsentliga är att ,oavsett vilken form av vila jag gör, ”koppla bort hjärnan” och bara vara här och nu. Vilken typ av vila jag behöver måste jag känna in i stunden. Senaste månaden tex har jag i princip sovit middag varje dag – jag som aldrig gjorde det innan jag blev sjuk.

Som jag skriver i min presentation så syns det ju inte på mig hur mycket jag lider av mina diagnoser och det är jag tacksam över samtidigt som jag inser hur svårt det måste vara för min omgivning att förstå hur jag har det när det inte syns.

Jag har väl också på nått sätt bestämt mig för att mina diagnoser inte ska få ta över och identifiera mig. Samtidigt inse att jag måste vara ödmjuk och ärlig med att min verklighet ser ut så här nu, för att jag ska kunna hantera och finna acceptans.

Jag har insett att det är OK att be om hjälp och att alla dem jag har i min omgivning faktiskt vill hjälpa mig men att jag måste be om det då dem inte är tankeläsare. Jag är otroligt tacksam över att ha dem och inser att jag måste vara ärlig med hur jag mår. Att berätta om hur jag mår eller be om hjälp har alltid varit något jag helst har undvikit då jag inte har varit bekväm med att vara till last eller en börda.Är det något som behövs fixas så har jag fixat det själv. Detta får jag kämpa med nu då jag inser att jag inte klarar av att fixa allt själv och att jag är i behov av mycket hjälp.

Det är inte lätt att be om men ett måste och som sagt är jag så tacksam och glad över mina nära och kära. Ingen nämnd men heller inte glömd och de vet vilka dem är!

Tusen tack att du läste mitt inlägg och ta hand om dig…Och du, be om hjälp om du behöver.

/ Maja