Världen är crazy nu. Med god orsak i och för sig, men det är ändå crazy med allt som händer på grund av Coronaviruset. Det är som en apokalypsfilm. Jag har jobbat hemifrån och är hemma så mycket som möjligt. I och med att jag bor själv blir det en påfrestande isolering och mitt psykiska mående har förvärrats väldigt mycket den senaste tiden.
Jag har sovit väldigt dåligt, har svårt att äta saker som jag mår bra av och inte enbart straffa mig själv med allt jag äter, har en stor oro inför framtiden och stark ångest över mitt liv och mina framtidsutsikter varje dag. Jag har ofta svårt att inte självskada och större delen av min tid går åt till att försöka distrahera mig; så jag inte självskadar eller får så mycket ångest och självhat så jag går sönder. Jag jobbar mina timmar, tar en promenad varje dag, gosar och leker med min katt och försöker ha kontakt med någon varje dag. Det hjälper, en stund. Inget hjälper i det långa loppet, och det är det som gör det så svårt och att det känns så meningslöst. Jag är snabbt på väg ner i en nedåtgående spiral och jag ser inte meningen med att försöka bryta den.
Jag ser ingen framtid nu.
Om en vecka slutar jag min nuvarande anställning och har inget nytt jobb. Innan Corona-krisen kunde jag ändå se att jag hade en chans att få ett nytt jobb men nu gör jag inte det. Det är ännu fler personer som konkurrerar och jobben blir färre. Jag har inte rätt till a-kassa då jag inte varit med ett år än och jag har inte så mycket arbetserfarenhet vilket i praktiken innebär att jag kommer få nästan noll inkomst på obestämd tid. Det enda jag ser framför mig är hur jag förlorar min lägenhet, blir hemlös och bara kommer må sämre och sämre och aldrig få ett jobb, vilket i förlängningen innebär att jag aldrig kommer kunna ta mig dit jag vill i mitt liv. Det är här jag är i mitt huvud – redan. Inte på hur jag ska lösa nästa månad eller nästa vecka, utan varför jag ens ska försöka när slutresultatet ändå kommer vara detsamma. Då kan jag bara avsluta allt nu och slippa all smärta på vägen dit. Längtan efter ingentinget, själva icke-existensen, är stark nu. Att bara få slippa all skam och skuld och allt självhat, det är det som är så lockande. Att bara slippa, få vara fri för en gångs skull.
Jag vet att jag är långt ifrån ensam om att vara i den här situationen; det är ofantligt många som får stora ekonomiska svårigheter på grund av läget i världen nu, men det ger mig absolut ingen tröst att tänka på det. Jag vet att det kan hjälpa för många, men för mig gör det inte det. Det gör inte mitt liv lättare att fler sitter i samma sugiga situation. Jag har bara så svårt att se meningen med att fortsätta kämpa för ett sånt här liv.
Hopplösheten och bitterheten är stor. Hade jag bara varit smart nog att inte vara ärlig med min chef hade jag suttit på en fast anställning nu. Jag hade många gånger inte velat gå till jobbet och mått dåligt av det, men jag hade åtminstone haft en lön att falla tillbaka på tills jag hittade ett annat jobb. Nu kan jag bara sitta här, söka så många jobb jag orkar varje dag och vänta på att allt kraschar omkring mig. Försöka må lite, lite bättre för en stund för att sedan sugas ner i hopplösheten och desperationen igen.
Jag gråter mycket, självskadar mycket och försöker ofta dölja hur dåligt jag faktiskt mår nu. Folk orkar inte ta det, orkar inte dela den bördan och många förstår inte utan blir rädda eller frustrerade för att det är så annorlunda mot hur de ser på livet. Försöker jag prata med någon som inte har känt såhär själv slutar det oftast med helt onödiga tips som ”tänk inte så”, ”nu är du negativ”och ”se det lite positivt”. Det enda det resulterar i är att jag blir frustrerad och självskadar ännu mer och får ett ännu starkare behov att försvinna och slippa känna, för att jag känner att det är mig det är fel på.
Jag söker jobb utan engagemang eller framtidstro men vet inte hur länge jag orkar. Jag tar promenader och yogar och försöker andas, väntar ut nästa psykologtid men vet inte om jag hoppas på att jag ska orka eller ge upp på vägen.
Har ni tankar eller tips för när man mår såhär hittar ni mig på instagram: glittering.dreams
/Anne