Stigma är potentiellt dödande och det finns ingen quick fix för att skapa ett samhälle som är tolerant och öppet mot personer med psykisk ohälsa.
Det menar professorn Lars Hansson som vill se långsiktiga arbeten, inte projekt, och beteendeförändringar för att få bukt med stigmatiseringen av psykisk ohälsa
– Det går inte på kort sikt att förändra det här snarare måste man se det här som en del i sitt vardagsarbete, säger han.
Ordet stigma kommer från grekiskan ord för märke. Och det är väl precis det som en person får som blir stigmatiserad, ett märke eller kanske etikett. Stigma bygger på fördomar och okunskap om människor med vissa märken eller etiketter, generaliserande förställningar om hur en person är fast man aldrig pratat med personen.
– Om en person till exempel har schizofreni så faller det fram en massa föreställningar om hur den personen är fast man inte har frågat personen själv vad han är för en person, säger Lars Hansson, professor psykiatrisk hälso- och sjukvårdsforskning vid Lunds universitet.
Stigmatisering av person med psykisk ohälsa är utbredd även om det blivit bättre de senaste 20 åren. Men den leder fortfarande till att personer med psykisk ohälsa har svårare att få en bostad, få rätt vård eller få ett arbete menar Lars. Okunskap och attityder är grundbultarna i problematiken till stigmatiseringen av personer med psykisk ohälsa. Men för att komma åt dem måste vi också jobba med beteendemönster.
– Själva grunden i att förändra är uppförandebeteenden, vad jag faktiskt gör mot en person som har psykisk ohälsa, att jag inte vågar prata med dem, att jag inte vill låta dem bo i en bostad, att jag inte vill arbeta tillsammans med dem. Den faktiska stigmatiseringen uppstår i mötet med en människa med psykisk ohälsa vad vi säger och vad vi faktiskt gör. Det är viktigt med kampanjer om ökad kunskap och attityd det är viktigt men når vi inte den tredje beteenden, så når vi inte så långt, säger Lars.
Vår syn på personer med psykisk ohälsa är djupt rota i oss och grundar sig i vår uppväxt, hur våra föräldrar eller skolkamrater sa eller pratade om psykisk ohälsa. Men också hur man i samhället i stort pratar om personer med psykiatriska diagnoser som farliga eller oberäkneliga.
– Så man kan säga att vi fostras in i det här och det gör ju också att det inte finns någon quick fix att rätta till detta, säger Lars.
Kampanjer om stigmatisering och psykisk ohälsa som skapas av myndigheter eller kommuner och som pågår några år för att sedan läggas ner löser väldigt lite säger Lars. För att skapa ett samhälle som är tolerant och öppet mot personer med psykiatriska diagnoser krävs långsiktiga arbeten som genomsyrar vardagen och som man alltid jobbar med.
– Det finns ingen som har ägnat sig åt det långsiktiga vardagsarbetet att förändra attityder kring psykisk ohälsa. Utan det finns massor av sådana här ett, två års kampanjer och sen lägger man ner projektet och då händer det inte så mycket, säger han.
Men hur påverkar stigmatiseringen människor då? Är det egentligen ett så stort problem?
– Jag tror att en del tacklar det här och inser att det här är människors fördomar, det här är inte sant det de säger om mig. Men så finns det dem som drabbas väldigt allvarligt. Det finns till och med människor som tar livet av sig på grund av en tilläggsbörda som stigmatisering och diskriminering innebär. Människor söker inte utbildningar, för man tänker att sådana som jag kan inte klara det. Man söker inte jobb för man tänker att jag ändå inte kommer få det när arbetsgivaren upptäcker att jag har psykisk ohälsa. Stigma påverkar ju inte alla men det påverkar många människors liv negativt, säger Lars.
Lars Hansson vid Psykisk hälsa, aktivitet och delaktighet
Är det känt att det ser ut så här?
– Det vet jag inte men jag vet att jag alltid försöker prata om det här när jag pratar om stigma, stigma är potentiellt dödande för att vara drastisk.
I dagsläget finns det få undersökningar eller forskning på området stigmatisering av psykisk ohälsa inom arbetslivet. Men för några år sedan gjorde Lars en undersökning för organisationen Hjärnkoll för att ta reda på hur mellanchefer inom arbetslivet ser på människor med psykisk ohälsa.
– Det som var intressant var att när man frågade dem hur stor andel av deras anställda som de trodde skulle få någon form av psykisk ohälsa under sitt arbetsliv så var svaret grov underskattning. Man trodde att det var några få procent av de anställda när det istället är en femtedel.
Lars kom fram till i undersökningen att mellancheferna inte såg den psykiska ohälsan i den utsträckningen som faktiskt var för de trodde helt enkelt inte att den fanns.
– Mellanchefer har en central funktion i arbetslivet för att stötta anställda med psykisk ohälsa och att se till att man har en arbetsmiljö som är fri från fördömanden och diskriminering. Men ser man inte ens problemet att det finns personer som mår psykisk dåligt så blir det ju svårt att ta tag i problemet. Min bild är att det fortfarande finns en tystnadskultur i arbetslivet. Har jag psykisk ohälsa så är jag inte så där jättepigg på att prata om det för jag förväntar mig inga positiva reaktioner. Snarare riskerar jag negativa saker i mitt arbete om jag berättar. Lars berättar att personer med psykisk ohälsa har svårare att få ett arbete och blir också diskriminerade i arbetslivet. Så för att synen på personer med psykisk ohälsa ska bli bättre i arbetslivet så måste först chefer förstå att det är ett problem att det finns medarbetare som mår psykisk dåligt och de måste veta hur man ska hantera det menar Lars.
– Arbetsgivarna ser kanske bara toppen av isberget och då är man inte så benägen att göra något för det är bara ett sådant litet problem. Men det är ju ett sådant mycket större problem än vad arbetsgivaren oftast tror. Men så har vi ju också det här med vad man gör om en person mår psykiskt dåligt och personen säger att den kommer hoppa ut genom fönstret. Då väljer man ofta att inte prata om det för man vet inte hur man ska hantera det. Men det är en arbetsgivares plikt att hålla en arbetsmiljö som är duglig för alla och då finns det ju de här insatserna som kursen Första hjälpen till psykisk hälsa som man som arbetsgivare kan gå, säger Lars.
Hur ska vi kunna få slut på stigmatiseringen av psykisk ohälsa då, kommer den någonsin försvinna?
– Jo men det tror jag vi måste bara enträget och långsiktigt låta droppen urholka stenen, det finns ingen quick fix. Det finns inget verktyg som ändrar vår bild, men öppningen är ju att våga prata med varandra att våga prata med människor med psykisk ohälsa, att våga prata om psykisk ohälsa och hjälpa människor att prata om psykisk ohälsa, säger Lars Hansson.
Johanna Höst
johanna@balansriks.se