Jag har alltid varit bra på att planera. Checklistor, min kalender och jag har alltid gått hand i hand. Något jag inte varit så bra på alla gånger är själva genomförandet – men satan i gatan, jag är en riktigt bra planerare.
Mentalt så började jag planera för att vandra Pacific Crest Trail för ungefär ett år sedan. Tankar kring om jag verkligen kan vara ifrån min sambo, min familj och mina katter i fem månader, var det första som dök upp. Sen började jag undra om jag är tillräckligt envis för att vandra varje dag i alla typer av väder och miljöer. När jag bestämt mig för att svaret på dessa två frågor var ja, så började en helt ny typ av planering. Ryggsäck, tält, skor, liggunderlag, försäkringar, satellitnavigation, tillstånd, visum, vaccin – listan kändes oändlig och trots att många saker har bockats av så tillkommer det nya punkter hela tiden. Det har tagit mig nästan sju månader att komma till den punkt då jag känner mig någorlunda redo.
Jag har köpt en sovsäck och testat den i minusgrader men det visade sig att den var alldeles för kall så jag har fått köpa en ny. Jag har provat 50 par skor och äntligen hittat de rätta för mig. Visumet är fixat och nu är det bara småpill kvar.
Den femte mars flyger jag till Los Angeles. Men eftersom jag älskar planeringen och allt inhämtande av information så är jag nästan lite ledsen att den delen av resan snart är över – snart är det dags för själva genomförandet – den riktiga resan.
De personer jag har pratat med som har gjort den här vandringen innan mig pratar ofta om de kontraster som uppstår när man lämnar planeringsfasen bakom sig och ger sig ut på leden. Från att planera, planera, planera, planera – till att vara ute i vildmarken och tvingas ta varje dag som den kommer. Helt plötsligt kan man inte planera längre! Den del av leden du längtat efter att se kanske är avstängd på grund av en skogsbrand. Den vattenkälla som du planerat att besöka kanske är helt uttorkad, eller så ligger det ett dött djur i vattnet och du måste filtrera det och sedan dricka vattnet ändå. Det finns så mycket som inte går att planera för och det är väl det som gör hela resan ännu mer spännande för ett planeringsfreak som mig.