Kan man bli av med psykiatriska diagnoser? Den frågan fick jag när jag berättade om mig själv och min resa för en ny deltagare som var intresserade av att veta mer om hälsoprojektet jag arbetar med, ett pilotprojekt på ett år som vi startade upp i augusti förra året.
Egentligen finns det kanske inget enkelt svar på den frågan men ja det kan man i alla fall så gick det för mig, redan 2005 när jag fick diagnosen Bipolär sjukdom typ 3 så kände jag hela tiden att det där stämmer inte magkänslan sa mig att det är något annat som felar. Men då kunde jag inte riktigt ta på vad det var men att gå i över tio år med mediciner som aldrig fungerade som de borde ha gjort om jag nu hade de där diagnoserna som psykiatrin och vården satte på mig.
Samtidigt mådde jag oerhört dåligt men anledningen till att jag bara mådde sämre och sämre var för att vården inte lyssnade jag blev den patient de skapade och ville att jag skulle vara patienten som dömdes ut som så svårt psykiskt sjuk att hon nog aldrig skulle bli frisk. I år är det fem år sedan jag började min resa tillbaka igen den som jag får kämpa med dagligen vissa dagar mer vissa dagar mindre precis som det är för de allra flesta människor det går upp och ner.
Men jag är inte längre den välkända patienten som aldrig kunde bli frisk jag lever i allra högsta grad det livet jag aldrig släppte taget av eller den magkänslan jag hade om att det inte var rätt med diagnoserna.
Att det behövde gå så långt som övermedicinering ett liv som sjukpensionär och många år inom psykiatrisk slutenvård och fyra år på psykiatriboende det är som det är och jag lärde mig mycket av det med jag tror att jag kan tacka för att jag är vårdutbildad dessutom med inriktning psykiatri så kanske var det någon meningen med den där valbara kursen i psykiatri på gymnasiet och med en slutpraktik inom sluten vården innan studenten. Kanske var jag väl rustad när det själv var dags för att hamna på ”andra sidan” som patient, många gånger kunde jag kliva ur se på det hela från ett annat perspektiv ibland undrade jag vad jag höll på med var det där verkligen jag samtidigt som jag undrade varför lyssnade de inte på mig om de nu hörde vad jag sa, den frågan får jag nog aldrig något svar på.
Jag såg det aldrig som att jag levde med en psykisk ohälsa eller att jag hade en funktionsnedsättning för det hade jag aldrig har aldrig haft jag var klassad som psykisk sjuk med tunga psykiatriska diagnoser som jag nu sedan år har stängt dörren till men med det inte sagt att jag valt mellan att vara frisk eller sjuk utan jag valde bara nya vägar efter att jag stängde dörren till den världen.
Så svaret på frågan jag fick ja jag kunde bli av med mina diagnoser lämna psykiatrin helt och leva igen om än att jag förlorade några år som gav mig en annan syn på livet på mig själv men jag kan inte säga att det var enkelt det är det svåraste jag gjort svårare än att leva över tio år med den där magkänslan som sa att det var något annat som felade. Jag gav mig ett löfte för 2019 iför att jag tog steget tillbaka till arbetslivet igen att inget jobb ingenting är viktigare än det jobbet jag gjort med mig själv och det är ett löfte jag lovat mig själv att hålla.