Mitt första möte med den nya digitala världen i coronatider blev för min del katastrof. Mina höga krav att jag skulle ”lyckas” logga in och medverka fungerade inte. Det var bokat med bla. en doktor som skulle gå igenom en utbildningsdag med mig. När dagen var inne beslöt jag mig att åka till sjukhuset och föreläsa på plats litade inte på mitt bredband eller på mina it kunskaper.

I nästkommande möten blev jag stressad av att bara lyckas vara med via telefon ej video.
Jag vill så gärna kunna själv. Ju fler digitala möten jag haft har det varit osäkert om det fungerar eller ej. Detta har skapat en stress hos mig som jag inte riktigt varit medveten om. Jag vill oxå sitta med matchande kaffekopp till en fin topp 😉

Men…så kommer jag med andan i halsen. Hoppar in i lunchrummet på jobbet och ska ha ”möte” där och har två mikrovågsugnar som bakgrund:) och då börjar jag tänka ALLA andra kan…

Vad händer: jag har ju slutat att tänka så, skärpning Anette.

När jag hade två digitala möten i torsdags så var det likadant. I det andra mötet, som var ett styrelsemöte förstod jag hur stressande jag var. Jag kände mig uppgiven men tillslut fungerade det med bra stöd. Jag uttryckte mig jag är så ifrån mig nästa gång ”slänger jag ut datorn genom fönstret”:) vilket jag aldrig skulle göra, mer ett uttryck.

I alla fall så provade jag igår med zoom med handledning av en vänlig kvinna. Och nästa vecka har de ordnat en kort utbildning. Tacksam för kloka vänliga människor omkring mig.

Reflektioner:

  • var det så svårt och be om hjälp?
  • Vad är kärnan till problemet?
  • Jag vill vara ”duktig” klara av saker själv.
  • Motsatsen blir att jag känner mig ”dålig”
  • Åtgärd: jag bad om hjälp.
  • Var det så enkelt?

Lärorika erfarenheter. Någon som känner igen sig? Vi kan nog vara några stycken:)

Min mammas uttryck: ”man behöver inte kunna allt”

Den frasen skulle jag haft med mig lite tidigare,tänkte inte på det:)

Allt går och går det inte så går det ändå:-)

/A