Jag skulle bara skynda mig hem från jobbet. Det var en fredag, det var sommar och solen gassade på mig från himlen. Men jag hade inte en tanke på det, hade inte plats att ta in några solstrålar i mitt överfulla sinne. Trampade på så fort jag kunde. Därhemma väntade familjen, vi skulle åka till svärföräldrarnas torp, ut på landet, efter en överfull vecka.
Kom hem genomsvett och kulen.
– Jag ska bara lägga mig på altanen en stund, sa jag.
Där blev jag liggande resten av hösten. Den där fredagseftermiddagen tog det tvärstopp i kropp och knopp. Min värld som snurrat för snabbt och pressat mig för hårt alldeles för länge hade satt djupa spår. Glaset var överfullt, det rann över och jag kunde inte stå eller gå. Allting snurrade.
I backspegeln såg jag det klart. Hur det långsamt gick åt skogen. Hur kroppens varningslampa blinkade allt rödare. Hur jag körde på lite till, jag skulle ju bara. Finnas till för alla, det var ju så många som behövde mig.
På jobbet som kommunikatör hade det varit för mycket att göra på tok för länge. Jag signalerade men inget hände. Min son fick epilepsi, dottern med autism krävde sitt. Min pappa blev sjuk i cancer, min mamma fick stroke. Så dog pappa. Då gick det inte längre, min ork var bara slut. Så länge det är lugnt på någon arena i livet kan man orka, men när det gungar överallt, det är ofta då smällen kommer. När nästan alla man älskar lider av sjukdom, när problemen hopas och sorgen blir större än glädjen, hur ska man orka?
Den där fredagen i augusti när jag låg där på soffan började jag den viktigaste resan i mitt liv.
Men det kunde jag inte veta då, när yrseln och ångesten slog sina klor i mig och jag trodde att allting var slut. Klockorna stannade, tiden bromsade in, allt jag hörde var ljudet av hårda slag från mitt värkande hjärta. Yr och illamående, rädd och ledsen, liten och svag.
Det var den fredagen jag tvingades börja lyssna på mitt inre. En röst som jag ignorerat, därför att jag lyssnade mer på alla andra, satte mig ständigt sist i kön.
Den hösten började jag lyssna på min egen röst. Den pratade med ljus och klar stämma.
– Annika, det är dags att du tar plats i ditt eget liv och gör det du behöver för att få balans i energibudgeten som nu är tömd, sa den.
Jag visste att det var nu eller aldrig det skulle ske och det var jag som behövde förändra.
Annika Gelin