För två år sedan hade jag min sista träff med en fantastisk läkare som heter Pia. Hon skulle göra sig redo för sin pensio och gå ner i timmar på den speciallistmottagning där jag träffade henne. Jag ansågs vara högfunktionell och stabil och blev skickad tillbaka till vårdcentralen där de skulle förnya mina recept och “följa upp” mitt mående. Att gå från att träffa en speciallist på bipolär sjukdom till att träffa en allmänläkare på en vårdcentral är en stor övergång. Det var flera gånger som mina möten med den nya läkaren blev inställda på grund av sjukdom eller annat och jag fick inte kallelse till en ny tid förrän flera veckor eller månader senare. När jag väl fick träffa läkaren så var mötena sällan längre än 10 minuter långa.
När jag kom hem från min USA-resa så kände jag hur allting började krascha igen och jag bestämde i samråd med min mamma att kontakta min gamla mottagning igen och be att få träffa en läkare hos dem igen. Jag fick en tid cirka två veckor efter mitt samtal och som vanligt var jag supernervös inför att träffa någon ny inom vården. Men all min oro var helt onödig den här gången – min nya läkare var klockren. Hon förstod mig och hon hade verkligen läst på i min journal, något många läkare inte verkar göra.
Hur som helst så känner jag stort förtroende för henne och hon har lovat att jag inte kommer bli utskriven igen. Om eller när hon går i pension så kommer hon se till att jag får en ny kontakt hos dem, så det känns bra. Jag kommer också få träffa en arbetsterapeut och påbörja en utredning för att kanske, i slutändan, bli beviljad sjukersättning på deltid. Jag kommer också få göra klart min neuropsykiatriska utredning som påbörjades 2015 men sedan lades på is.
Det känns skönt att ha en riktig vårdkontakt igen och det är som att en stor vikt har lyfts från mina axlar och att jag äntligen är på rätt ställe för att få rätt stöd och hjälp igen.
Jag hoppas alla som läser detta har en bra läkare, för det är vi alla värda oavsett vilka problem vi brottas med i livet.
Kram,
Alexandra