När du inte längre kunde kontrollera mig fann du nya vägar.
Inga ord, inga slag, hårda nog.
Det tysta kriget du för mot mig har bara förlorare.
Mig kommer du inte åt. Jag har för länge sedan slutat blöda av ditt hat.
De som förlorar är barnen. Det är de som drabbas besinningslöst. De är de som gråter i det tysta medan ditt hänsynslösa krigande piskar dem till tårar i mörkret.
Jag önskar jag kunde ta smärtan ifrån dem. Att jag kunde vara en mänsklig och mental sköld mellan dem och deras barndom, och dig och din armé av orättvisor, hat och ignorans.
Snart förlorar även du. Och din förlust kommer bli större än jag tyvärr tror du någonsin kommer förstå. De finaste två som vi skapade; de är inte utbytbara, de är inte känslolösa, de är inte brickor man kan kasta hur man vill.
Jag vill så gärna att du ska förstå det.
Innan det är för sent.
Inte för min skull.
Men för deras.
Och din.