På något sätt känns det som man aldrig får slappna av. Det är alltid något som händer – antingen som gnager och oroar, eller så händer det som som inte får hända. Stormen efter stormen.

Precis när det som oroat mig under en längre tid har lugnat ner sig en aning och verkar lösa sig, då händer det som inte får hända. Jag har inte hunnit berätta så mycket som jag velat om henne, jag trodde väl att vi hade all tid i världen – men så var inte fallet.

Min Kerstin blev akut dålig för en vecka sedan, hon blev plötsligt svag och obalanserad, och efter bara ett par timmar somnade hon in i min hand. Min värld blev mörk – min ljusglimt, mitt hjärtegryn, min fluffboll – hon finns inte längre. Hon har varit hos mig i straxt över 4 år, men vi vet inte hur gammal hon var för hon var redan vuxen när hon kom hit. Kanske var hon gammal, kanske var det dags. Jag kommer aldrig veta.

Men jag var inte redo att vara utan henne. Hon har ätit frukost tillsammans med mig varje morgon, hon har sett till att jag startar dagen med att bli grundad i nuet. Hon har varit mitt ankare när det stormat. Det är svårt att förstå hur stor personlighet en så liten fågel kan ha, men hon hade mer personlighet, humor och kärlek än många människor jag träffat. Hon har gett mig rutiner som i perioder då jag mått som sämst varit det som fått mig att orka ta mig upp. Varje kväll sjöng jag trollsången för henne och vid varje “buff” i texten så kliade jag henne på näbben. Jag började och avslutade mina dagar med henne. Men nu är hon borta. Tomrummet är enormt. Saknaden bränner ett hål i mitt hjärta. 

Sorg är en känsla som jag har tänkt kommer att bli för mycket – att det kommer att bli som en stark depressiv episod, men det är inte så. Jag är ledsen, men känslan att vara ledsen, sorgen av att förlorat någon som betytt så mycket, är förankrad i verkligheten. Känslan är helt logisk och på något sätt gör det att den blir lättare att härbärgera. Depressionen är svårare, den tär för den kan vara svår att förstå. Den kan komma utan att man vet varför. Men sorgen, den är logisk och den måste få ta hur mycket plats den vill, för på något sätt är den läkande. Jag tillåter mig själv att gråta när jag vill gråta, men också att skratta utan att känna skuld. Man får skratta och tillochmed må bra även när man sörjer. Det säger inte emot varandra. Allt måste inte vara mörkt hela tiden. Det är inte antingen eller.

Just nu, när jag skriver, får jag en klump i halsen. I min hjärna far massor av minnen förbi. Det är en blandning av massor av kärlek och fina stunder – och sen den där natten för en vecka sedan när hon låg i min hand, tittade på mig, och sen sakta slöt ögonen. Jag visste när hon gjorde det att nu var det slut, hon kommer inte öppna dem igen. Jag sa till henne att jag älskade henne och sen sjöng jag trollsången igen, så att hon fick somna in till den. Sen blev allt stilla. Jag kände att hjärtat stannat och andningen upphört. Hon försvann, men hon kommer alltid finnas kvar i mitt hjärta. Mitt i sorgen och saknaden är jag otroligt tacksam att just den här lilla dunbollen kom in i mitt liv och gav mig mening när allt var som mörkast. 

 

Vila i frid älskade Kerstin.