Vad är det värsta som kan hända om jag inte lever upp till mina egna eller andras förväntningar? 

Något år in i min sjukdom träffade jag en annan ung kvinna som också hamnat i utmattning efter att ha ställt helt orimliga krav på sig själv. Jag minns speciellt en sak hon sa, en sak som verkligen fastnade i mig:

“När jag nu känner mig stressad av en deadline eller att hinna till ett avtalat möte – då ställer jag mig två frågor: ‘Kommer världen att gå under?’ och ‘Är det någon som kommer dö om jag inte levererar i tid?’ – om svaret på båda frågorna är NEJ – då är det inte värt att stressa”

Detta bär jag med mig hela tiden, och plockar fram frågorna när jag känner att jag inte hinner med. Kommer världen gå under? Kommer någon dö? Det är ju faktiskt väldigt sällan svaret på någon av dessa frågor är “ja”. Visst kan det finnas andra konsekvenser om jag missar en deadline eller ett möte – jag kanske får nån slags straffavgift (som t.ex när jag blandat ihop dagar och tider och kommit till sjukgymnasten en timme EFTER min avtalade tid), eller så kanske jag missar något som jag inte ville missa – men det är ingen som dör. Då börjar det handla om att se en annan prissättning: priset för mitt eget mående. Hur mycket är det värt att ge mig själv möjlighet att skala bort lite stress? 

Jag märkte precis detta på en arbetsplats jag var på för några år sedan. Jag blev hemskt stressad om jag trodde att jag skulle bli sen dit, och försökte då meddela mig och ursäkta mig i ett sms som löd ungefär “hej, jag är på väg men blir kanske nån minut för sen, förlåt!”. Och sen stressade jag hela vägen vilket gjorde att jag tappade massor av dyrbar energi och resten av dagen blev jobbigare. Dessutom så kom jag oftast ändå fram i tid – så stressen var helt onödig på massor av sätt. Och om jag någon gång skulle bli de där minuterna sen så var det ändå ingen som märkte det. Så vad var poängen med att jag jagade upp mig?

Jag försöker vara i tid, jag försöker planera så att jag ska vara i tid utan att behöva hamna i det där läget att jag blir stressad – men ibland misslyckas det. Ibland hamnar jag där i tidspressen och inser att jag kommer inte hinna som planerat. Skillnaden mellan Anna version 1 och Anna version 2 är att nu försöker jag ifrågasätta jag de eventuella konsekvenserna innan jag stressar upp mig (och ja, såklart misslyckas jag med det ibland och stressen drar iväg med mig – jag är inte mer än mänsklig). För väldigt ofta så är stressen inte värd priset – och väldigt ofta så går det att flytta ett möte eller en deadline om det behövs utan att någon blir svårt lidande. Vi är ju faktiskt inte mer än människor – och vi gör så gott vi kan, och det måste få vara alldeles tillräckligt.