Inlägg 14 – Oro får stressmonstret att frodas

Det har lugnat ner sig lite för mig nu. Paniken har stillats, men viss oro finns kvar och gnager i mig. Situationen som ledde till allt detta är inte helt löst, men den är hanterad så långt det går – jag har gjort allt jag kan, nu är det bara att hoppas att allt formellt faller på plats.

Men oron finns där, hela tiden, som en objuden följeslagare som vägrar att lämna mig ifred. Oron som är så skicklig på att leda min hjärna till svart-vitt tänkande och katastroftankar. Det svart-vita tänkandet som inte låter mig se några nyanser eller alternativ av situationen – det är vinst eller förlust – do or die. Katastroftankarna som hela tiden vill övertyga mig om att det alltid är det värsta tänkbara scenariot som kommer att ske.

Jag vet att det inte är sant, inte egentligen. Men ändå så hamnar jag så lätt där. Ju tröttare jag är desto lättare är det för mitt inre stressmonster att starta igång alla processer som leder till de starka stressreaktionerna. Och oron är bränslet, oron är bensinen som får elden att växa sig stark och okontrollerbar. Oron är det som stressmonstret lever av.

Jag började kalla det “stressmonstret” för ett par år sedan. Jag gjorde det av olika anledningar – en var att ta bort stressen från att vara en del av mig, av min identitet. Jag lever med den, men den är inte jag. Den definierar inte mig. En annan del var att när jag började visualisera “stressmonstret” som en tecknad figur liknande ett argt åskmoln med huggtänder (inte helt olik muminvärldens “stinky”) – då blev stressen lite mindre skrämmande, mer hanterbar. En liten arg tecknad figur blev lite lättare att stilla än det stora odefinierbara som jag levt med innan. Jag vill här vara tydlig med att jag inte kan eller försöker tysta monstret – det tror jag inte är verksamt – jag tror att nyckeln är för mig att lära mig vårda stressmonstret, att ta hand om det, omfamna det när det behövs, prata allvar med det när det behövs, och lyssna på det med respekt utan att kasta det åt sidan och försöka trycka bort det. Kanske är det bara jag som fungerar såhär, men det har faktiskt varit hjälpsamt i många situationer. 

Så, nu sitter vi här, jag och mitt stressmonster, och försöker ta en dag i taget, en timme i taget. Vi försöker leva ihop utan att förgöra varandra, men det kräver omtanke och respekt – åt båda hållen. 

Det jag försöker säga är att jag inte tror på konceptet att “bli av med din stress” eller “bli stressfri”. Det är en sagovärld. Stress kommer att finnas där – försöker vi ta bort den helt så kommer den tillbaka starkare. Jag tror helt enkelt mer på att den bästa vägen är att vårda ditt stressmonster och bli vän med det.