Det här är Kerstin. Hon är min lilla gosboll och surtant. Hon har bott hos oss i nästan exakt 4 år nu, hon hittades ute i en buske straxt efter nyår. Familjen som hittade henne hade inte möjlighet att vara fodervärd så hon fick komma till oss. Vi hade redan tre undulater hemma, så hon oss hittade hon kompisar och en partner. Den tidigare ägaren hörde aldrig av sig, så efter tre månader så kontaktade polisen mig och meddelade att hon nu var min.
Den här lilla dunbollen är helt makalöst fantastisk. Nästan varje morgon så äter hon frukost tillsammans med mig i köket, något som inte bara är fantastiskt mysigt utan även hjälper mig att inte stressa på morgonen – för om jag stressar på morgonen så blir hela dagen dålig. Hon försöker sno mitt bröd och min granola, hon springer runt på bordet och smakar på allt. Hon gör att jag kan starta mina dagar med att känna mig glad!
När jag vilar så är hon ibland med och lägger sig i gropen mellan nyckelbenet och halsen och jag får på så sätt hjälp med att vara i nuet, att känna hennes lilla mjuka varma kropp mot min hals.
Och varje kväll när det det dags att sova så sjunger jag trollsången för dem. Jag älskade den sången som liten och nu har det blivit min kvällsrutin, både för min egen skull och för dem. Om jag inte gör det – om jag inte är hemma, så kan de sitta i timmar och ropa på mig.
Det är verkligen något otroligt läkande med djur. Aldrig hade jag kunnat tro att en liten fluffboll skulle kunna vara den som lyfter mig, som tröstar mig, som hjälper mig att stanna i nuet, som håller mig grundad och som fyller hela mitt hjärta med kärlek och värme.
