Hoppas ni alla haft en bra helg!
Jag tänkte fortsätta detta inlägget där jag slutade förra veckan gå in lite på hösten 2016 för att sedan komma till hur jag tillslut stängde den där dörren helt till psykiatrins värld.
Under hösten så började jag mitt nya ”jobb” sysselsättning vilket kändes bra jag fortsatte min nya hälsoresa/livsstilsresa med kost och motion. Jag gillade mitt nya liv det kändes som allt flöt på kilona började försvinna jag kände mig piggare och gladare orkade mer kroppen mådde helt enkelt bättre. Jag bodde in mig ordentligt i min nya lägenhet älskade att få vara Carro igen men samtidigt så skulle det visa sig att allt inte var helt enkelt.
Kanske var det nu under den här hösten när jag gjorde alla dessa förändringar som jag hade behövt stödet från psykiatrin men där brast det. Jag väntade på att få en ny kontakt då jag redan före sommaren hade bett att få byta den nya vårdkontakt jag fick i början av året då det aldrig blev bra med den kontakten, det skulle dröja ganska långt in på det året innan jag fick en ny som skulle visa sig bli min sista vårdkontakt på den mottagningen och en total katastrof.
Men samtidigt så var det mycket annat som hände den hösten vänner som kanske visade sig inte vara de nära stöttande vänner som jag trodde. Vänner som drog sig undan och tyckte att kost och motion hade tagit över mitt liv, vilket det aldrig gjorde utan det bara kom tillbaka in i mitt liv igen efter alla år. Och så var det ju jag själv också att anpassa sig till ett liv utanför psykiatrin och institutionernas värld var inte helt enkelt ibland kanske hade jag glömt av hur man lever helt enkelt. Så med höstmörkret och julen som närmade sig så kom sömnlösa nätter och ångesten krypandes tillbaka igen då hade kontakten med öppenvården ännu inte hunnit bli en katastrof som mer eller mindre kom att handla om min överlevnad.
Nätterna var jobbiga de gjordes vad man kunde på öppenvården vi trevade oss fram men tillslut efter lite åkandes fram och tillbaka till psykakuten så tjatade jag till mig en inläggning på psyk. Då var det illa jag kände mig vilsen och för första gången under alla mina sjuka år så var jag rädd på riktigt att tappa taget om livet, det var så mycket som var nytt men skulle det som började så bra i början av året ta slut nu. Jag var inlagd några veckor det var jobbiga veckor och jag var verkligen inte mig själv men det skulle bli värre strax efter utskrivningen och det kunde slutat illa om jag inte träffat på de som visade att de trodde på mig som sa att det här är väl inte du det borde gå att göra något.
Och efter utskrivningen så skulle psykiatrin och öppenvården svika mig helt det slutade fungera helt det funkade inte alls och när jag blev en besvärlig patient så frågade man mig vad det var för fel på mig, där fick jag nog av dom. Så min nästa resa blev att göra jobbet på insidan för det funkade inte att bara jobba med utsidan flytta och tro att allt skulle vara som före jag blev sjuk.