Händer just nu2019-10-03T08:49:48+00:00
212, 2019

Projektavslut

Då går denna projektperiod mot sitt slut, men inte slutar vi arbeta med anhöriga för det. Nej, vi fortsätter vårt arbete med att belysa anhörigskapet och våra anhöriggrupper kommer att fortsätta som vanligt ute hos lokalföreningarna.

Målet med årets projekt har varit att nå ut till så många anhöriga som möjligt, vilket vi hoppas ha gjort. Vår satsning med en sluten facebook-grupp föddes då vi uppfattade att det saknades forum för anhöriga. Då vi dessutom inte har lokalföreningar i alla län ville vi ändå kunna möta upp behovet att samtala med andra i liknande situation och få tips och råd och dela erfarenheter.

För att hjälpa till att sprida kunskap om psykisk ohälsa och ge den anhörige verktyg, erbjöd vi i november en utbildning i första hjälpen till psykisk hälsa (MHFA). Där blev deltagarna första hjälpare och vet nu lättare hur de ska bemöta någon som mår psykiskt dåligt. Under året har vårt studiematerial Balansmodellen, som vi använder i våra samtalsgrupper, reviderats. Anhörigdelen har fått sig en uppfräschning och det nya materialet är planerat att vara klart i februari 2020.

Vi hoppas att fler anhöriga hittat till oss i år och vi hoppas att ni fått det stöd ni önskat er. Och jag hoppas att vi blir många fler, och kan påverka stödet för anhöriga på många plan framöver.

 

Mariah Levicsek, 
Projektledare Anhöriga

1111, 2019

Ett liv i utmattning

-I utmattningsperiodens tidsförlopp så förlorar man sig själv och den man var. Att försöka ta microsteg i en riktning man inte själv känner till, blir mycket svårare om omvärlden förväntar sig att man ska fungera som innan, säger Daniela Bianchi om betydelsen av anhörigas och samhällets förståelse kring hennes sjukdom.

Daniela berättar att det finns de anhöriga som är helt förstående till att hon drar sig tillbaka när hon behöver, men att vissa tycker att det är konstigt.
-Jag kan inte förvänta mig att en annan människa ska förstå hur jag känner, men jag tror inte att de kan sätta sig in i ansträngningen som ligger bakom varje möte och aktivitet. Och återhämtningen som kan vara i flera dagar efteråt, säger hon.

Det skramlar av husgeråd från köket intill på det lilla caféet i Wadköping, Örebro. Utanför fönstret står sommaren i full blom och på andra sidan bordet sitter Daniela med ena armbågen på bordsskivan och hakan vilandes i handen. Hon berättar om utmattningen och depressionerna som varit ett återkommande inslag i hennes liv.
-Jag var som en läckande bensintank. När man tror att man är fulltankad så märker man, oj! Där var det visst ett hål som läckte, säger hon och skrattar menande.

Danielas första ångestminne är att hon låste in sig på badrummet när hon var fem år gammal. Där gömde hon sig för sin mamma och vägrade öppna dörren. På golvet under handfatet satt hon och åt kaksmet med händerna ur en skål hon hade i sitt knä.
Hon förklarar att hon åt upp sin ångest, dämpade smärtan över att leva i ett kaosartat hem.

Idag är Daniela 53 år och hennes senaste utmattningsepisod var 2013. Hon hade då börjat på ett nytt jobb och precis flyttat ihop med sin sambo, som just då själv led av psykisk ohälsa. Med allt det innebar hemma och på jobbet säger hon att det inte var konstigt att det blev för mycket.

– Som vanligt blev jag den omhändertagande personligheten jag alltid blir. Jag satsar hundra procent på vad jag än gör, både hemma och på jobb. Så det gick ganska fort att hamna i utmattning den här gången.

Danielas känslighet menar hon är en konsekvens från sin uppväxt. När hon bara var några år gammal skildes hennes föräldrar och hon kom att bo med sin mamma. Daniela misstänker att hennes mamma led av bipolär sjukdom då hon mått psykiskt dåligt sedan sina tonår med återkommande depressioner och självmordsförsök. Efter skilsmässan med Danielas pappa verkade hennes psykiska ohälsa eskalera och de mer sporadiska självmordsförsöken kom allt tätare.

-Jag levde i en känslomässig krigszon, berättar Daniela. Att inte veta om mamma mådde bra eller dåligt gjorde att jag lärde mig stänga av mina känslor.

När hon var tretton rymde hon hemifrån för första gången och efter några vändor hamnade hon tillslut hos en fosterfamilj. Hon säger att det var där hon upplevde sin första utmattningsdepression.

-Där kunde jag slappna av och behövde inte längre vara på min vakt. Då kom känslorna ikapp. Ingen förstod hur jag egentligen mådde, jag var för duktig på att hålla skenet uppe.

När Daniela gick in i sin senaste utmattning resulterade det i att kroppen sa ifrån.

-Jag föll bokstavligen ihop på hallmattan efter jobbet och bara grät. Hela kroppen reagerade med konstant yrsel och illamående och jag fick sjukskriva mig. Jag glömde bort vad jag skulle göra och hade svårigheter med talet.

Danielas kropp stretade emot och reagerade på all form av stimuli och aktivitet. När hon sökte respons av läkare säger hon att ingen ville lyssna och det slutade med att hon hamnade utan inkomst. Under ungefär ett år levde Daniela och hennes sambo enbart på hans lön.

– Jag orkade inte strida för mitt sätt att leva. Det är svårt att försöka förklara att jag inte längre orkar jobba heltid, att det inte finns i mig, när hela samhället förväntar sig något annat.

Idag mår Daniela ganska bra och arbetar deltid i butik. Men hon säger att hon ständigt behöver hålla koll på sig själv för att inte bränna ut sig igen.
-Jag har valt att reducera ner livet rätt mycket för att orka med det som är viktigast, säger hon.

Danielas sambo har varit ett stort stöd genom allt och hon berättar att han har en enormt tillåtande attityd vilket har hjälp henne mycket.

Ett råd Daniela vill skicka med till de som är anhöriga till någon med utmattningssyndrom är att ha tålamod, ge tid och förståelse till den som är sjuk och fokusera på det som fungerar. Att ha en acceptans till att den sjuke avbokar aktiviteter för att inte orken finns och att finnas där för din närstående när energin kommer tillbaka. Slutligen tycker Daniela att det är viktigt att alla anhöriga har kunskap om ämnet och söker information om sjukdomsförloppet, vilken diagnos eller sjukdom det än handlar om.

 

Mariah Levicsek, 
Projektledare Anhöriga

 

1177 om utmattningssyndrom

411, 2019

Anhöriga i forskningen

Forskning och arbete med anhöriga har pågått länge. För Mats Ewertzon 63 år, startade intresset för anhöriga redan för 25 år då han arbetade på Beckomberga sjukhus. Det blev begynnelsen på hans mångåriga arbete med anhörigfrågor inom psykiatrin.

-Det sociala nätverket är viktigt för människor generellt och inte minst när man drabbas av svår sjukdom. De anhöriga har därför en väldigt viktig funktion, säger Mats med den ena handen vilandes runt tekoppen som står på bordet mellan oss.
Vi är alla anhöriga nån gång i livet. Då även jag, fortsätter han.

Mats möte med anhörigvärlden tog sin början för 25 år sedan. Som utbildningsledare på Beckomberga sjukhus föddes idén att tillsammans med kuratorn Helena Forssell intervjua anhöriga om sin situation då de i sina respektive arbeten mötte anhöriga.

-Vi såg ett tydligt engagemang för sin närstående och intervjuerna vi gjorde med hjälp av en anhörigorganisation mynnade till slut ut i en rapport till forskningsutbildningsenheten på Beckomberga. Den rapporten blev startskottet för mitt arbete med anhöriga genom åren, berättar Mats.

Så småningom hamnade Mats fokus mot forskningen och han fick möjlighet att gå en forskarutbildning. 2012 disputerade han med avhandlingen ”Familjemedlem till personer med psykossjukdom, bemötande och utanförskap i psykiatrisk vård” som man idag kan hitta på Örebro universitet.

– Jag var intresserad av att se bemötandets betydelse i vården för de som är anhöriga. Bemötande är ett så abstrakt begrepp och i avhandlingen jobbade jag med att definiera vad ett gott bemötande kan innebära för anhöriga, säger han.
Idag arbetar Mats som möjliggörare och forskare på Nationellt kompetenscentrum anhöriga (NKA), och som forskare inom flera studier på Ersta Sköndal Bräcke högskola.

-I ett projekt på Ersta Sköndal Bräcke högskola följer vi anhöriga inom olika vårdområden. Vi tittar på om det finns skillnader inom de olika områdena i bemötandet gentemot anhöriga. Om det finns ett samband mellan upplevelse av bemötande och känsla av utanförskap gentemot den vård som deltagaren får, berättar Mats.

Vad tror du är det svåraste med att vara anhörig idag?
– Att vara anhörig innebär inte att vi alla är stöpta i samma form. Det finns nog egentligen mer som skiljer oss åt än som förenar oss.
Utifrån min erfarenhet som anhörig så är det en utmaning att ta hand om sig själv, vilket är en förutsättning för att orka vara anhörig. Många går in i väggen för att man inte orkar eller hinner att prioritera sig själv.
Inom vården tror jag att den största utmaningen är att ge en god vård och omsorg till den sjuke. Klarar man av det behövs automatiskt mindre stöd till den anhörige.

 

Mariah Levicsek,
Projektledare Anhöriga

 

Tips om du vill läsa mer om anhöriga och forskning

Avhandlingar anhöriga

610, 2019

Musikalartisten som vill synliggöra anhöriga

Musik tränger ut i korridoren från danssalarna på Balettakademien i Göteborg. Från caféet hörs glada tillrop från dansare och musikalartister som pausar mellan klasserna. Lina Persson 30 år, är där för egen träning och rep av föreställningen hon skrivit om hur det är att vara anhörig till en syster med bipolär sjukdom.

Linas föräldrar är skilda och som barn bodde hon hos sin mamma i Mariestad varannan vecka. Där bodde även hennes tre år äldre syster. Hemma hos mamma säger Lina att det var stökigt av många anledningar och hon förstod snart att det var något som var annorlunda med storasystern.

-När jag var elva år upptäckte jag min systers självskadebeteende. Det var då jag började ta ansvar genom att hålla koll på henne. Jag läste hennes dagbok och sov med öppen dörr för att höra om något hände, säger hon.

Tonåren kom och Linas syster flyttade hemifrån. Den rollen som Lina tagit på sig hemma, som lugn och beskedlig när systern var stökig och slarvig, satt kvar, men i smyg började hon festa med vännerna.
Det var när Lina skrev sin avslutningsmonolog på gymnasieskolans musikallinjen i Skövde hon började sätta ord på sitt anhörigskap. Det blev det första steget till att förstå sig själv.
Men det var först några år senare hon började inse hur barndomen påverkat henne och hon berättar att hon då inte kunde sätta ord på det och istället reagerade med ilska.

-Jag var arg och stötte bort folk. Ville ofta vara ensam och kunde inte uttrycka vad jag kände. Det var först några år senare som jag på riktigt började prata om det. När jag hade gått i terapi och läst på om min situation så berättade jag för första gången om mina känslor för min syster. Det är ett samtal som fortfarande pågår, säger hon.

2011 gick Mia Skäringers show ”Dyngkåt och hur helig som helst” på konserthuset i Göteborg. Lina var där.

-Jag kände genast att så vill ju jag också göra! Använda mina erfarenheter till att göra teater. Det
finns så många anhöriga i samma situation som jag men som inte kan prata om det. Jag ville prata om det.

Det var så musikföreställningen ”Inte ens doften av fuktig asfalt skulle kunna få mig att känna något nu” blev till. Lina skrev den 2015 som slutprojekt på Balettakademien i Göteborg tillsammans med sin syster och motspelaren Annie Nilsson. Men det var först ett par år senare som föreställningen spelades igen. Denna gången på en musikteaterfestival i Norge vilket ledde till en kontakt på Brewhouse i Göteborg, ett kulturkvarter för entreprenörer. Hos dem arrangerade Lina eventet ”Vägra skuld” hösten 2018. Ett event som genom föreläsningar, samtal och den egna föreställningen synliggjorde psykisk och fysisk ohälsa. Med fokus på anhörigskapet.

Föreställningen ”Inte ens doften av fuktig asfalt skulle få mig att känna något nu” kan du se i Örebro på World Mental Health Day den 10 oktober. Arrangör är vår lokalförening Balans Örebro. För mer info besök deras hemsida balansorebro.se 
Foto: Tina Hermansson

– Jag tror att jag innerst inne använder ”Vägra skuld” och teaterföreställningen som ett sätt att lätta mitt eget samvete. Ett sätt för mig att säga att det inte är mitt fel att min syster är sjuk, säger hon.

Linas råd till andra anhöriga är att prata med sin närstående. Är det svårt så våga be om hjälp ifrån familje- eller anhörigstöd. Även att träffa andra i samma situation och prata kan vara helande.

– Det har varit viktigt för mig att lära mig om mig själv. Jag har inte mått bra i mitt anhörigskap. Nu har jag tagit reda på varför och i och med det kan jag ta ansvar för mina känslor och mitt liv. Ibland känns det som ett ”kall i livet” att prata om mina erfarenheter och med andra anhöriga. Jag ser vad det gör för skillnad och det känns fint att få hjälpa andra, så som jag önskade att någon hade hjälpt mig, avslutar Lina.

 

Mariah Levicsek,
Projektledare Anhöriga

109, 2019

Det kommunala anhörigstödet

Enligt Socialstyrelsen är anhöriga personer som vårdar eller stödjer en närstående. Närstående är den personen som lider av en sjukdomsbild och tar emot vård och stöd.
Föräldrar, barn, syskon, vänner, arbetsgivare och andra personer kring den närstående kan vara anhöriga.
Socialnämnden ska genom kommunen erbjuda stöd för att underlätta för personer som vårdar en närstående. Vilken form av stöd som erbjuds skiljer sig åt mellan de olika kommunerna.
Enligt NKA (Nationellt kompetenscentrum anhöriga) är det närmare var femte person i vuxen ålder som vårdar, hjälper eller stödjer en närstående i Sverige. Risken av ohälsa är större hos den som är anhörig. Ju mer omfattande omsorg, desto mer påverkas livskvalitén till det sämre. Närmare 100 000 anhöriga har behövt minska sin arbetstid eller sluta arbeta på grund av omsorgsgivande.
2012 fastslog Socialstyrelsen att det handlar om drygt 1,3 miljoner personer som är anhöriga. I Socialstyrelsens studie var det 12 procent av kvinnorna, och 9 procent av männen som antingen gått ned i arbetstid eller tvingats lämna arbetet på grund av omsorg om närstående.
Det är därför viktigt att man som anhörig tar hand om sig själv, för att orka vara ett stöd till sin närstående. Vi har träffat några av de kommunala anhörigstöden som finns i landet för att höra hur de arbetar i sin kommun.

 

Arianne Axewill 49 år, Örebro, Enhetschef för Anhörigcentrum och Personligt ombud i Örebro kommun

Anhörigcentrums verksamhet fungerar som navet vad gäller anhörigstöd i Örebro kommun. Vi arbetar individuellt och flexibelt. För oss är det viktigt att lyssna in vad just den här personen som vi möter behöver. Något som ofta efterfrågas är information, råd och vägledning, enskilda stödsamtal, att få delta i anhöriggrupp där man träffar likasinnade men också att få avlösning. Vi stödjer och stöttar verksamheter som möter anhöriga både internt och externt. Vi arbetar med att främja för en utveckling av anhörigstöd och att sprida kunskap om att vara anhörig och vad anhöriga behöver. Det får vi möjlighet att göra när vi informerar om anhörigstöd på bland annat Regionen Örebro län, Örebro universitet och övriga som efterfrågar oss. Vårt mål är att anhöriga skall känna sig trygga, sedda och lyssnade på. Det finns ingen anhörig som är den andra lik men det som många behöver är friskvård, kunskap och gemenskap vilket vi erbjuder genom Anhörigcentrum.
Vi är mest stolta över den stora samverkan som vi har med verksamheter, organisationer, föreningar och frivilliga. Utan det så skulle det vara svårt att nå ut med all kunskap om anhörigstöd men även att få de som är i behov av stöd att få kännedom om Anhörigcentrum. Sen är det naturligtvis mina eminenta medarbetar som gör ett fantastiskt bra arbete. De har hög arbetsmoral och ett mycket gott bemötande där det ges tid att dela sina tankar, men även där man känner sig sedd och vet vart man skall vända sig i frågor och funderingar vilket har gjort att situationen som anhörig har förbättrats. Detta bekräftar utvärderingar som gjordes 2018.

 

Anna Jepsen, 42 år, Bromma, Anhörig- och äldrekonsulent

Jag arbetar i Bromma stadsdel med alla målgrupper utom missbruk och barn som anhöriga. Jag erbjuder enskilda samtal där man kan få råd och stöd. Att personal får kunskap kring anhörigstöd och hur de kan hjälpa är viktigt så jag ordnade inspirationsdagar för personal i Bromma i höstas och våras, allt från chefer till omsorgspersonal, arbetsterapeuter, sjuksköterskor och biståndshandläggare deltog.
Då det gäller arbete med målgrupperna under 65 arbetar jag mycket stadsövergripande. Jag ingår i olika arbetsgrupper som arbetar med stöd till anhöriga i Stockholms stad.
I arbetsgruppen anhörigkraft arbetar jag tillsammans med anhörigkonsulenter från 5 andra stadsdelar med att anordna aktiviteter och stödjande insatser för anhöriga utifrån psykisk hälsa. Vi anordnar föreläsningar, anhörigcirklar och MåBra aktiviteter som träningsgrupper, mindefulnessgrupper och föräldrabarnträningsgrupper. Vi anordnar även anhörigcirklar/grupper utifrån var vi ser behovet finns. De stödinsatser vi erbjuder är ofta i samarbete med externa intressenter som frivilligorganisationer och kommunen. Allt vi anordnar är kostnadsfritt.
Jag brinner lite extra för gruppen anhöriga till personer utanför arbete och studier (hemmasittare). Det är en grupp anhöriga som har det så tufft. Särskilt de med barn/annan närstående som är över 29. Det finns väldigt lite hjälp att få då de närstående, ofta med psykisk ohälsa eller diagnosticerad/odiagnosticerad NPF, inte själva söker hjälp och det är ett kriterium för att man ska få hjälp. Detta gör att de anhöriga tar hela ansvaret för sina närstående, ofta barn. De har sin närstående boende hemma eller betalar hela hyran för barnet i den lägenhet barnet bor i, de försörjer sin närstående och de har ofta väldigt ansträngd relation till sina närstående. Vissa anhöriga jag talat med kan inte gå i pension, de måste arbeta mer än vad de vill, de hotas av att bli vräkta pga av att de tvingats ta lån för att klara ekonomin, använder sina sparpengar, de utsätts för våld i nära relation, och de kan inte leva sina egna liv. Jag har ett mål att inom projektet anhörigkraft kunna ge stöd till dessa anhöriga och har börjat titta på möjligheter till att ordna en navigeringskurs och en anhöriggrupp för dessa anhöriga.
Jag är mest stolt över min chef. Innan jag började fanns inget anhörigstöd för anhöriga till personer under 65. Hon har gett mig förtroende att arbeta utifrån var jag ser att behovet finns. Det gör att jag på ganska kort tid kunnat utveckla ett stöd anpassat till Brommas behov. Ett stöd som jag också kan fortsätta utveckla.

 

Kristina Sandgren, 47 år, Umeå, Anhörigkonsulent
Marianne Bäckström, 57 år, Umeå, Anhörigkonsulent/Socionom
Annette Bergstrand, 56 år, Umeå, Anhörigkonsulent/Sjukgymnast
Riitta Päivärinta, 62 år, Umeå, Anhörigkonsulent/minoritetssamordnare

I Umeå kommun erbjuder enheten för prevention stöd till anhöriga genom serviceinsatser
– Samtal
– Information
– Utbildningar
– Samtalsgrupper
– Sociala aktiviteter
– Flexibel avlösning
Vi är mest stolta över att vi arbetar med ständiga förbättringar för att utveckla stödet till anhöriga och bidra till att bryta ensamhet och isolering bland medborgarna.
Vi har en bred samverkan mellan interna och externa aktörer samt med anhörigföreningar och frivilligorganisationer.
Våra olika stödformer och utbildningar till anhöriga som syftar till att förebygga psykisk, fysisk och social belastning.
Att vi alltid försöker arbeta utifrån anhörigfokus med öppenhet, tillgänglighet och respekt för varje enskild anhörig.

Länkar:
Socialstyrelsen om anhöriga
Anhörigas riksförbund
NKA-nationellt kompetenscentrum anhöriga

Mariah Levicsek,
Projektledare Anhöriga

1408, 2019

Angelika såg tidiga tecken på depression

Angelika Tuymer, 21 år, är född och uppväxt i Wallern an der trattnacht i Österrike. Sedan drygt ett år tillbaka bor hon med sin pojkvän i Göteborg och arbetar i butik. När hon var 15 år började hon på vad som motsvarar svensk gymnasieskola. Bland klasskompisarna fick hon en nära vän, som efter en tid förändrades mer och mer.

”Depression är vanligt och drabbar 1-2% barn och 5-8% av tonåringar i Sverige. Flickor och vuxna kvinnor är överrepresenterade männen och uppemot 20% har haft en depressionsperiod under tonårstiden. Vissa får återkommande symptom och senare en bipolär diagnos. Självmord är en av de vanligaste dödsorsakerna hos tonåringar och utlöses ofta av en depression”. Det skriver överläkare Anna Santesson på internetmedicin.se.
Det är viktigt att vi lär oss att se tidiga tecken på depression. För att kunna hjälpa tidigare. Men hur gör man då om man ser att en vän eller närstående mår dåligt?

-Det var när min vän flyttade till en egen lägenhet närmare skolan förändringarna började, berättar Angelika. Hon blev passiv, tystlåten och kunde skämta om att livet var tråkigt och att hon inte ville leva längre. Jag kunde chockas över hur stökigt det var i hennes lägenhet med gammal disk och tvätt över hela golvet. Hon åt inte ordentligt och levde på nudlar och när jag ringde svarade hon inte och kom heller inte till skolan.

Angelika säger att hon kände sig rätt vilsen över hur hon skulle hjälpa sin klasskompis. När hon pratade med skolläkaren fick hon inga klara svar utan att det var sådant som brukar gå över av sig självt. Hon började då läsa på om psykisk ohälsa och depressioner och förstod snart att det var det hennes kompis led av.

-Det är viktigt att man pratar om depressioner och psykisk ohälsa i skolan så att man vet hur man ska reagera som vän och klasskompis om man ser att någon mår dåligt. Att det inte är något som går över av sig självt och att det ofta krävs behandling, säger hon.

Angelika berättar att hon försökte uppmuntra sin vän till att städa, komma ut ur lägenheten på promenader och att de lagade middagar tillsammans så inte varje måltid bestod av nudlar.

-Jag berättade att jag såg att hon mådde dåligt och att jag var orolig för henne. Att hon kanske borde gå och prata med någon.

Sanningar kan ibland vara svåra att lyssna till och Angelikas vän reagerade med att ta avstånd, men hörde av sig efter ett par veckor.

-Hon berättade att hon förstått att hon är depressiv och att hon börjat gå hos en psykolog. Att det var viktigt att hennes vänner kände till hennes sjukdom, säger Angelika. Jag är glad att jag vågade fråga och uppmana henne till att ta hjälp. Alla kan få en depression. Jag skulle råda till att våga ta initiativ om du ser att någon i din omgivning förändras och mår sämre. Var uppmärksam på tidiga tecken, visa att du finns där och hänvisa till terapi om du tror det kan hjälpa, avslutar hon.

 

Mariah Levicsek, 
Projektledare Anhöriga

 

Tror du att någon du känner lider av depression? Eller känner du själv dig nedstämd? Här nedan har vi samlat några länkar där du kan läsa mer om att vara ung och ha psykisk ohälsa:

https://www.1177.se/sjukdomar–besvar/psykiska-sjukdomar-och-besvar/depression/depression-hos-barn-och-tonaringar/

https://www.folkhalsomyndigheten.se/livsvillkor-levnadsvanor/psykisk-halsa-och-suicidprevention/darfor-okar-psykisk-ohalsa-bland-unga/

https://www.umo.se/Att-ma-daligt/

http://livlinan.org/

1308, 2019

Linda vågar prata om psykisk ohälsa

Linda Schönfeldt sitter bakåtlutad i en fåtölj på ett café i Gamla stan i Stockholm. Det gamla källarvalvet ligger i skuggor men känns inbjudande med små lampor som lyser upp de intilliggande borden.
Mörkret har följt Linda genom livet som en röd tråd. Hon räknar till tre stora depressioner, som alla pågick flera år åt gången.

– Livet blir mörkt och känns hopplöst. Motivationen brister. När jag är inne i en depression minns jag inte hur det kändes utan den. Depressionen tar över och omsluter allt, berättar hon.
Jag förminskar vad jag känner när jag är inne i en episod.  Ifrågasätter mig själv hela tiden istället för att acceptera. Tänker att jag är lat och omotiverad. Det är lätt att jag identifierar mig med hur jag mår just då säger hon med eftertanke.

Under skoltiden dolde Linda sin ångest och nedstämdhet genom att prestera och söka bekräftelse. Tillslut orkade hon inte hålla uppe fasaden och hon sökte sig till BUP, men säger att de inte förstod henne. Efter några år flyttade hon från sin hemstad Skellefteå till Stockholm.
I Stockholm började Linda studera och det var när hon började arbeta som personlig assistent som ångesten blev värre. Men det var först efter hennes mormors bortgång 2010 som hon kraschade helt och sökte hjälp på ungdomsmottagningen. Där träffade hon en socionom.

-Hon var den första som riktigt hörde vad jag sa och som såg hur jag verkligen mådde. Guldhalsbandet glittrar till i lampskenet när hon berättar.

Genom socionomen på ungdomsmottagningen fick Linda kontakt med den psykiatriska öppenvården  och där fick hon hjälp med sin depression genom samtal och psykofarmaka. Då var hon 23 år gammal. Flera år senare, 2015, fick hon sin diagnos. Bipolär sjukdom.

-För mig var det en lättnad att tillslut få en diagnos. Det är lättare att få människor, i synnerhet personer inom försäkringskassa och vården, att ta mig seriöst om hur jag mår. Jag har också kunnat förstå mig själv bättre och varför jag är som jag är.

Linda tycker att det är viktigt att våga berätta och dela med sig om sin psykiska ohälsa. Men det dröjde innan hon själv vågade öppna sig.
-Det var i en hypomanisk period jag fick för mig att ändå testa att skriva av mig. Och idag, 31 år gammal, har jag ett Instagramkonto där jag delar med mig av mina erfarenheter.

Hälsan är viktig att tänka på när man befinner sig i en depression. För Linda hjälper det att hålla igång, vara social när man kanske inte vill vara social och att röra på sig.

-När jag är inne i en depression försöker jag att träffa folk och göra saker. På så sätt håller jag mig uppe. Jag går till gymmet men lyssnar in mig själv så att jag inte pressar mig för hårt. Idag har jag också flera vänner med liknande erfarenhet som jag kan prata med om mitt mående. Det hjälper mycket.  Att ha anhöriga runt omkring som förstår är viktigt, men det är också viktigt för den anhörige att förstå att man inte måste veta hur man ska bota sin närstående. Att stötta och finnas där i den mån som man själv orkar, det räcker gott och väl.

 

Mariah Levicsek,
Projektledare Anhöriga