I dags ses Bengts sjukdom och erfarenheter som en tillgång när patienter ska vårdas inom psykiatrin.
Men då var hans bipolära sjukdom ett problem och han utmanövrerades av sin arbetsgivare.
– Jag var något mellanting mellan personal och patient och det blev konstigt för dem de hade inte varit med om det tidigare, säger Bengt Sprowede.

Sedan 1986 har Bengt Sprowede arbetat inom psykiatrin som undersköterska och vårdare. Men för tio år sedan tog allt plötsligt slut. Hans vida kända erfarenheter av psykisk ohälsa bland kollegorna blev oväntat ett stort problem.

– Sammanfattningsvis så handlade det om min olämplighet att arbeta inom vården överhuvudtaget, säger Bengt.

Bengt har bipolär sjukdom typ 2 och har vid flera tillfällen varit inlagd på en psykiatrisk avdelning. Han har även blivit vårdad på samma avdelning, i sin hemkommun, som han arbetat på som undersköterska och vårdare. Hans bipolär sjukdom har aldrig varit en hemlighet berättar han.
Men när Bengt 2012 kom tillbaka till samma psykiatriska avdelning som han hade arbetat och blivit vårdad på några år tidigare hade något förändrats.

– Jag hade flera års frånvaro från arbetet men kom tillbaka till psykiatrin efter att jag hade arbetstränat på andra ställen. Ganska omgående fick jag höra från chefen och vissa medarbetare att jag var för personlig med patienterna. Jag brukade prata med patienterna och berätta att bipolär sjukdom är en vanlig åkomma och att jag själv hade en egen historia med sjukdomen. Men det var något som arbetsgivaren inte tyckte om att jag gjorde, berättar Bengt.

Till en början arbetade Bengt som timvikarie. Han fick då veta att han fick jobba på intagningsavdelningen på psykiatrin men inte på psykosavdelningen.

– Och när jag frågade varför sa de att jag var olämplig att arbeta på den andra avdelningen och det där blev jag bekymrad över. Men så plötsligt fick jag ändå jobba där, det fattades personal, och man glömde bort min olämplighet. Men hela tiden fick jag en känsla av att jag arbetade där på en nåd att jag egentligen inte fick jobba där, säger han.

Bengt började rannsaka sig själv

Den känslan blev allt starkare och till slut bestämde sig Bengt för att lämna psykiatrin och börja arbeta på en strokeavdelning på samma sjukhus. Ett arbete som Bengt trivdes med och han var en uppskattad kollega.

– Men plötsligt fick jag höra att personen som hade hand om oss timanställda hade pratat med min gamla chef från psykiatrin som sa att jag var totalt olämplig att jobba inom sjukvården att jag inte kunde arbeta kvar på det sjukhuset. Det handlade om att jag även hade varit patient på sjukhuset, säger Bengt.

Bengt kontaktade sitt fackförbund och även sin tidigare chef. Men konflikten slutade med att Bengt blev utmanövrerad av sin arbetsgivare.

“Det var tur att det här hände när det hände. För jag var stark i mig själv och jag förstod, efter att jag hade gått i KBT-terapi, att det här inte var mitt fel”

– Jag hade kontakt med fackförbundet när det gällde det här och de gick på den första chefens ord så plötsligt hade jag inget arbete alls. Det här pågick under ganska lång tid. Jag var arg, det var jag absolut. Jag skrev mejl och försökte påvisa det som var bra med att jag hade egen erfarenhet. Sammanfattningsvis så handlade det om den här olämpligheten. Olämpligheten att jag hade egen erfarenhet och var samtidigt personal.

Bengt började rannsaka sig själv. Var det något som han själv hade gjort som gjorde att hans chef och vissa kollegor tyckte att han var direkt olämplig att arbeta inom vården? Hade han betett sig på ett otillåtet sätt eller agerat felaktigt som undersköterska?

– Det var tur att det här hände när det hände. För jag var stark i mig själv och jag förstod, efter att jag hade gått i KBT-terapi, att det här inte var mitt fel. Det hade kunnat leda till att jag blev sjuk igen, att jag tappade ett sammanhang att jag inte var värd något. Hade det här inträffat några år tidigare då hade jag inte suttit här i dag, säger han.

Efter händelsen blev Bengt till en början arbetslös. Sen följde ett par år av jobb som bland annat personlig assistent. Men 2015 dök ett arbete upp som Bengt inte kunde låta bli att inte söka.

– När jag såg den där annonsen, det lyste om den. Det här är ju jag, tänkte jag.

Hans egen erfarenhet blev plötsligt en tillgång

Jobbet som utannonserades var tjänsten som medarbetare med brukarerfarenhet, MB, inom Stockholms Norra psykiatri.
Tjänsten, startade som ett projekt men är numera en permanent anställningsform, syftar till att personer med egen erfarenhet av psykisk ohälsa och återhämtning anställs inom vården. Deras erfarenhet är också ett kompetenskrav, man ska vara öppen med sin erfarenhet av psykisk ohälsa.

– Jag kände en befrielse att man kan starta ett sådant här projekt och göra det inom psykiatrin. Jag blev mottagen på ett så bra sätt och alla var överens om att det här kommer att gå bra.

Bengt har i dag arbetat som MB inom Stockholms Norra psykiatri i sju år och det är just hans egen erfarenhet med psykisk sjukdom som är hans största tillgång i jobbet.

– Här finns det ingen stigmatisering här finns inget ifrågasättande. Det här var en befrielse framför allt efter att jag blev utmanövrerad från psykiatrin av min förra arbetsgivare.

Han fortsätter:

–  Det som slagit mig är att personal kommit fram till mig och sagt att de också har mått dåligt. Man normaliserar det här, det är inte friska och sjuka, så här kan det se ut för alla människor. Det tycker jag är helt otroligt.

Du har gått från att bli stigmatiserad på en arbetsplats till som idag vara på en arbetsplats där man tar vara på dina erfarenheter av psykisk sjukdom och där det inte finns stigmatisering, som du säger. Vad skulle du vilja säga till arbetsgivare som har medarbetare med psykiatriska sjukdomar eller som inte vill anställa personer med psykisk ohälsa?

– Om vi börjar med att se det från arbetsgivarens håll. Ska man anställa en människa som är egenerfaren så ska den personen vara väl återhämtad. Om man som arbetsgivare får höra det här med bipolär sjukdom ja då tar man reda på mer, skaffar sig kunskap som chef. Jag tror att ibland kan det handla om chefens egna erfarenheter. Kanske sjukdomen finns i släkten och då kopplar man ihop hur den släktingens sätt att vara är med arbetstagaren som har samma sjukdom och det kan bli helt fel. Kunskapen är jätteviktig och att man också frågar: Hur vill du att jag som chef ska hantera det här? Att man startar en dialog, att man förstår att det finns personer med den här sjukdomen och att man inte dömer den här arbetstagaren direkt.

Med dina upplevelser och erfarenheter inom arbetslivet, hur ser du på ditt arbete i dag?

– Jag var bra på mitt arbete innan jag blev sjuk men nu är jag ännu bättre på det.

Johanna Höst
Riksförbundet Balans