ECT, elchockterapi. Visst låter det läskigt? Elbehandling är ett snällare namn och elektrokonvulsiv behandling är väl det officiella utöver ECT. Man får obehagliga scener från filmen Gökboet i huvudet där besvärliga patienter behandlas med elchocker av elaka vårdare som en slags elektrisk lobotomering. Det finns en del negativa vibbar i relationen behandla människor med elektricitet. Det var väl inte så länge sen heller dom avrättade människor i Old Sparky, eller vad de kallade den elektriska stolen i USA. För mig hade elektriciteten motsatt effekt, den räddade mitt liv. Livskvaliteten framför allt.

Lång historia kort: Många års ångest och depressioner med inläggningar och till slut självmordsförsök, otaliga sessioner med KBT, medicinsk yoga och mycket medicinering. Visst, inga behandlingar var verkningslösa utan jag fick med mig nya verktyg och tankesätt från alla olika terapeuter, små bitar åt gången. Medicineringen gjorde sitt och stabiliserade måendet. Jag har haft tur med duktiga, empatiska och underbara människor i vården. Jag har alltid känt mig trygg.

Problemet var att det inte räckte. För mig.

Den ständiga medicineringen gjorde mig till slut till en levande zombie. Jag hade inga känslor. Jag var varken ledsen eller glad. I stort. Vissa stunder kunde jag verkligen känna glädje och det var oftast de gånger jag repade med bandet. Jag var aldrig så glad som när jag kom hem från repningarna, berättade min fd sambo. Tyvärr drabbades även bandet när mörkret blev för tungt eftersom jag isolerade mig och kom inte på repen. Jag är verkligen priviligierad där och har enbart mötts med förståelse och tålamod från de fina människorna jag spelat och spelar med. Mina bonusfamiljer. ❤

Jag glider lite från ämnet… Bristen på känslor och de ständigt återkommande mörka perioderna ledde till slut till vissa självskadebeteenden. Antagligen en desperat längtan att få känna något, om så smärta eller rädsla. Jag vill inte riskera trigga någon så jag utelämnar detaljer. Så även om de gånger jag kom fram till att det inte är ett värdigt liv längre att ständigt pendla mellan tunga mörkerperioder och känslolösa mellanperioder. Detta utan någon ljusning i sikte. Slut på alternativ. This is as good as it gets. Vägs ände. Nu blev det ju inte så.

De hade ett riktigt vasst verktyg kvar, visade det sig. Elbehandling. Shoot! Det kan inte bli sämre ändå så då är det värt riskerna. Obs! Jag är inte särskilt påläst och talar och utgår enbart från mina egna upplevelser. Jag har läst att många har fått otrevliga biverkningar med minnesförluster och annat. Även mitt minne påverkades lite tillfälligt (vilket är vanligt) men det mesta har nog kommit tillbaka nu. Inga väsentligheter verkar saknas. Har jag tappat sådant jag ändå försökt förtränga får jag väl tacka och bocka för det istället. 😁

Jag försöker verkligen inte förringa eller bagatellisera riskerna eller göra mig lustig över de som drabbats. Det är hemskt att läsa skräckhistorierna i stödgrupperna på nätforumen.

För mig gick det väldigt bra. Jag är så tacksam och överlycklig att jag hade sådan tur! Själva proceduren vet jag inte så mycket om eftersom jag sövdes till varje session. Ack, den träningsvärken efter de första gångerna… Det är rejäla muskelspänningar man utför tydligen. Här sviker minnet dock och jag är osäker på om det blev 10 eller 12 behandlingar. En behandling varannan dag. Det tog på orken att ständigt sövas och vakna upp från narkosen och själva behandlingarna förstås. Det är spännande att vetenskapen inte vet ännu vad det är som gör att det funkar. Men som det funkade!

Effekten kom snabbt. Redan under själva behandlingstiden började jag känna en lust på att ta itu med saker och LEVA! Helt fantastiskt. Jag kunde inte minnas sedan när jag känt sådan motivation och energi på att styra upp tillvaron och göra saker! Det var så häftigt! Detta var exakt ett år sedan och tyvärr kom ju en viss pandemi och stängde ner allt just när jag skulle göra allt skoj och åka ut och resa… Nåja, man kanske inte kan få allt. Inte samtidigt i alla fall.

Tyvärr har effekten av elbehandlingarna avtagit en hel del nu och de mörka perioderna har börjat återkomma. Fast det är inte på långa vägar så illa som det har varit och vad jag har förstått så fungerar det lika bra att fylla på med nya behandlingar efteråt. Shoot! Give me full strength. 😄 Jag väntar på min läkartid i april och håller monstren i schack så gott det går tills dess. Dag för dag och timme för timme. Den stora skillnaden nu mot tidigare är att det ser ljust ut där framme. Det finns hopp. Skulle det bli akut har jag ju röda kortet på kylskåpsdörren med numret. Tills det blir min tur är det bättre de får fokusera på de som är mer akuta.

Jag såg en sådan bra tröja på nätet som jag bara var tvungen att köpa direkt. Meddelandet är nog mer militärt och träningsmässigt riktat men funkar klockrent även på psykiska ohälsofronten, tycker jag: GE FAN ALDRIG UPP! 💪😁🤘