När jag tittar i backspegeln över mitt liv så inser jag ju att jag verkligen var den där stereotypiska ”duktiga flickan” som hela tiden såg till andras bästa före mig själv.
Om jag mot förmodan gjorde något för mig själv så såg jag till att jag gjorde något för någon annan också. Allt för att inte vara egoistisk och självisk utan hela tiden finnas där för andra. Det var väldigt viktigt för mig att hela tiden vara till lags och vara en tillgång.
Jag har aldrig förväntat mig att få något i gengäld och när någon gjorde något för mig kände jag mig alltid lite besvärad och blev generad. Visst blev jag glad men det fanns alltid en känsla av ” inte borde jag ha detta” som gnagde.
Jag sa det aldrig rakt ut för min mamma brukade säga något i typ:
– Men inte ska jag ha det! så fort hon fick något och jag tyckte verkligen inte om att hon sa så! För mig var hon värd allt i hela värden! Jag kunde t o m bli arg på henne för att hon sa så. Att det även var mig själv jag såg och hörde när hon sa så,var jag inte medveten om då.
Min mamma gick bort 2018 i en hjärtinfarkt och om det jobbiga får jag skriva om i ett annat inlägg men jag ville få in min mamma i denna text då jag är så likt henne. Så mycket mer likt än vad jag någonsin anat. Jag är nog inte ensam om att inte vilja höra att jag är lik mina föräldrar, det har alla vi döttrar och söner gemensamt tror jag.
Jag kunde bli vansinnigt provocerad över om någon jämförde mig med mamma men nu, med backspegelns hjälp, kan jag känna mig lite mer hedrad. Jag är trots allt min mors dotter. Visst, min mamma försakade mycket för sin familj och i tonåren kunde jag tycka att hon var otroligt pinsam men ju äldre jag blev så blev jag medveten om att. hon var en helt fantastisk kvinna, maka, mor och mormor och jag är helt övertygad om att hon var en fantastisk väninna och arbetskamrat. Jag hörde aldrig henne säga ett ont ord om någon. Alla som kände henne har bara positiva minnen av min mamma och hon spred varm och god energi omkring sig och det gör mig varm i hjärtat!
Samtidigt som jag var noga med att finnas där för andra så var det viktigt för mig att prestera, oavsett vad det än gällde. Tog gärna på mig många projekt samtidigt och såg jag till att slutföra dem och slutföra dem bra ,samtidigt som jag påbörjade nya projekt. Så där höll jag på och jag gick aldrig när jag skulle förflytta mig. Antingen raskade jag eller så sprang jag.
Gjorde hela tiden flera saker samtidigt – t o m när jag satt på toaletten kunde det lätt hända att jag skurade ur handfatet, torkade av spegeln, fixade toarullarna, fyllde på handtvål, torkade av golvet etc. Allt för att vara effektiv och slå flera flugor i en smäll. Aldrig någonsin har jag gjort en sak i taget och det är just det jag måste göra nu. Så du förstår säkert hur totalt annorlunda jag måste leva för att ens klara mig igenom dagen.
Samtidigt som jag nu i efterhand kan se i backspegeln och tycka att jag faktiskt var lite väl överpretentiös, energisk och rastlös så saknar jag möjligheten att kunna vara det då det på nått sätt ändå fick mig att känna mig levande.
Det var på nått sätt som om jag hela tiden hade ett behov av att tillfredsställa mitt belöningssystem, bara det att det var inställt på ”random” så det krävdes hela tiden ytterligare projekt att bli belönad för.
Känslomässigt är jag fortfarande den kvinnan men jag har inte de förutsättningarna att tillfredsställa mina ”behov” då energin inte finns samt att stimulikänsligheten stör ”uppkopplingen” och värken blir värre vid minsta lilla påslag.
Just nu känns det som om mitt liv är satt på ”paus” och jag måste acceptera det. Även fast jag så gärna skulle vilja pressa till ”play” eller t o m ”forward” just nu så kan jag inte det.
Jag måste helt enkelt ”bara ta det lugnt” och hade jag varit som en lugn sävlig sengångare så skulle jag lätt kunna fixa det men när jag mer identifierar mig med en pigg och flitig ekorre så förstår du säkert dilemmat.
Åh, vad jag kan sakna känslan av att på kvällen summera allt jag har åstadkommit under dagen och känna denna enorma tillfredställelse av att bidragit konstruktivt till min omgivning! Att vara produktiv var för mig ett sätt att känna att jag dög.
Nuförtiden får jag ofta en känsla av rastlöshet och att vilja så mycket men är oförmögen till att praktisera det det då energin inte finns samt att minsta lilla ansträngning ger mig för mycket av allt så hjärnan klarar inte av att sortera eller bearbeta alla intrycken samt att jag blir fysiskt påverkad i form av illamående, yrsel och värk.
Det är väl här acceptansen måste komma in och befästa sig så att jag kan finna strategier att förhålla mig till för att finna en väg ut ur UMS/hjärntrötthet.
Ingen lätt väg att vandra då jag lätt dippar och hamnar i diket då det verkligen sitter i ryggmärgen att vilja gå tillbaka till gamla strategier och köra på som den ivriga och flitiga ekorren när jag egentligen bara ska hänga och dingla som en cool och sävlig sengångare.
Jag borde anamma ett så mycket lugnare liv och leva det likt en sengångare ett tag så att min kropp och knopp får den välförtjänta ”vilan” från allt det som som triggar och provocerar mina gamla vaner att agera. Sengångare är ju rätt så coola och gulliga där de långsamt tar sig fram genom livet. Kanske inte så dumt att ha den som ett slags metaforiskt totemdjur att hämta inspiration ifrån och fokusera på att verkligen ta det lugnt.
Tack för att du läser min blogg och jag hoppas att jag genom den kan bidra med något konstruktivt genom att skriva om min psykiska obalans.
/ Maja