Ibland fungerar faktiskt vården.
Det är en enorm lättnad för mig att jag får fortsätta på Karolinskas borderlineenhet ett tag till. Varannan vecka får jag träffa en terapeut där och vi ska gå djupare in på saker som inte hanns med i gruppbehandlingen, som barndomstrauman, dömanden, radikal acceptans och att göra kedjenalayser (som typ är den stora grejen med DBT om jag förstått det rätt).
Mötet med min behandlare gick väldigt bra, trots min stora oro inför det. Hon hade redan en plan på att vi skulle ses ett tag till och jag är så tacksam för det. Det är en sån enorm lättnad att faktiskt få hjälp när jag behöver det, att inte ständigt behöva bråka för rätten till att just få hjälp och att slippa höra att jag inte är tillräckligt sjuk för att kunna få hjälp.
Jag vet inte hur länge jag kommer få vara där, men det visar sig. Jag känner bara en sån enorm tacksamhet för att de ser mitt behov av hjälp och för att de håller kvar mig även fast jag inte är fullt diagnostiserad med EIPS.
Men det är också läskigt att få den hjälp man behöver. Jag har en rätt stor del hemuppgifter och antagligen en stor del jobb framför mig för att det ska hjälpa ordentligt och det är läskigt. Det är läskigt att tänka på ett liv som frisk när man aldrig varit det. Det är så främmande. Och jag vet att det kommer vara jobbigt och läskigt, men det kommer det vara värt om jag kan få ett enklare och mer hanterbart liv.
/Anne
Jag finns på insta om du vill kommentera eller säga hej: glittering.dreams