-I utmattningsperiodens tidsförlopp så förlorar man sig själv och den man var. Att försöka ta microsteg i en riktning man inte själv känner till, blir mycket svårare om omvärlden förväntar sig att man ska fungera som innan, säger Daniela Bianchi om betydelsen av anhörigas och samhällets förståelse kring hennes sjukdom.

Daniela berättar att det finns de anhöriga som är helt förstående till att hon drar sig tillbaka när hon behöver, men att vissa tycker att det är konstigt.
-Jag kan inte förvänta mig att en annan människa ska förstå hur jag känner, men jag tror inte att de kan sätta sig in i ansträngningen som ligger bakom varje möte och aktivitet. Och återhämtningen som kan vara i flera dagar efteråt, säger hon.

Det skramlar av husgeråd från köket intill på det lilla caféet i Wadköping, Örebro. Utanför fönstret står sommaren i full blom och på andra sidan bordet sitter Daniela med ena armbågen på bordsskivan och hakan vilandes i handen. Hon berättar om utmattningen och depressionerna som varit ett återkommande inslag i hennes liv.
-Jag var som en läckande bensintank. När man tror att man är fulltankad så märker man, oj! Där var det visst ett hål som läckte, säger hon och skrattar menande.

Danielas första ångestminne är att hon låste in sig på badrummet när hon var fem år gammal. Där gömde hon sig för sin mamma och vägrade öppna dörren. På golvet under handfatet satt hon och åt kaksmet med händerna ur en skål hon hade i sitt knä.
Hon förklarar att hon åt upp sin ångest, dämpade smärtan över att leva i ett kaosartat hem.

Idag är Daniela 53 år och hennes senaste utmattningsepisod var 2013. Hon hade då börjat på ett nytt jobb och precis flyttat ihop med sin sambo, som just då själv led av psykisk ohälsa. Med allt det innebar hemma och på jobbet säger hon att det inte var konstigt att det blev för mycket.

– Som vanligt blev jag den omhändertagande personligheten jag alltid blir. Jag satsar hundra procent på vad jag än gör, både hemma och på jobb. Så det gick ganska fort att hamna i utmattning den här gången.

Danielas känslighet menar hon är en konsekvens från sin uppväxt. När hon bara var några år gammal skildes hennes föräldrar och hon kom att bo med sin mamma. Daniela misstänker att hennes mamma led av bipolär sjukdom då hon mått psykiskt dåligt sedan sina tonår med återkommande depressioner och självmordsförsök. Efter skilsmässan med Danielas pappa verkade hennes psykiska ohälsa eskalera och de mer sporadiska självmordsförsöken kom allt tätare.

-Jag levde i en känslomässig krigszon, berättar Daniela. Att inte veta om mamma mådde bra eller dåligt gjorde att jag lärde mig stänga av mina känslor.

När hon var tretton rymde hon hemifrån för första gången och efter några vändor hamnade hon tillslut hos en fosterfamilj. Hon säger att det var där hon upplevde sin första utmattningsdepression.

-Där kunde jag slappna av och behövde inte längre vara på min vakt. Då kom känslorna ikapp. Ingen förstod hur jag egentligen mådde, jag var för duktig på att hålla skenet uppe.

När Daniela gick in i sin senaste utmattning resulterade det i att kroppen sa ifrån.

-Jag föll bokstavligen ihop på hallmattan efter jobbet och bara grät. Hela kroppen reagerade med konstant yrsel och illamående och jag fick sjukskriva mig. Jag glömde bort vad jag skulle göra och hade svårigheter med talet.

Danielas kropp stretade emot och reagerade på all form av stimuli och aktivitet. När hon sökte respons av läkare säger hon att ingen ville lyssna och det slutade med att hon hamnade utan inkomst. Under ungefär ett år levde Daniela och hennes sambo enbart på hans lön.

– Jag orkade inte strida för mitt sätt att leva. Det är svårt att försöka förklara att jag inte längre orkar jobba heltid, att det inte finns i mig, när hela samhället förväntar sig något annat.

Idag mår Daniela ganska bra och arbetar deltid i butik. Men hon säger att hon ständigt behöver hålla koll på sig själv för att inte bränna ut sig igen.
-Jag har valt att reducera ner livet rätt mycket för att orka med det som är viktigast, säger hon.

Danielas sambo har varit ett stort stöd genom allt och hon berättar att han har en enormt tillåtande attityd vilket har hjälp henne mycket.

Ett råd Daniela vill skicka med till de som är anhöriga till någon med utmattningssyndrom är att ha tålamod, ge tid och förståelse till den som är sjuk och fokusera på det som fungerar. Att ha en acceptans till att den sjuke avbokar aktiviteter för att inte orken finns och att finnas där för din närstående när energin kommer tillbaka. Slutligen tycker Daniela att det är viktigt att alla anhöriga har kunskap om ämnet och söker information om sjukdomsförloppet, vilken diagnos eller sjukdom det än handlar om.

 

Mariah Levicsek, 
Projektledare Anhöriga

 

1177 om utmattningssyndrom